Gränser

Människor i min omgivning har sagt att jag måste lära mig att sätta gränser, utan att för den skull känna mig elak. Det är lättare sagt än gjort. Men jag försöker lära mig. Därför blir det bara två föredrag denna höst. Och därför kommer jag att sluta hjälpa människor finna uppgifter om sin släkt och sina hus. Jag har inget val. Jag äts upp annars. 

Måttet blev rågat i lördags när jag med min familj efter en tuff vecka med migrän, föredrag och guidning, besökte biblioteket för att koppla av och hjälpa min dotter med boksökningar, men på plats blev tillfrågad varför jag inte svarat på ett mejl om en släkt för fem år sedan. Jag orkar inte. Lägger av helt med den typen av gratis hjälpverksamhet.

En gräns satte jag också när jag och min fru lämnade Pingstkyrkan. Där finns många underbara människor, men får man inte till några seriösa samtal eller blir hembjuden till någon på 15 år, så får en gräns dras någonstans.

Någon frågade om jag övergett min kristna tro nu när jag lämnat Mönsterås Pingstförsamling. Så är det förstås inte och jag ska förklara varför.

Jag har bara lämnat Pingstförsamlingen juridiskt, inte andligt. Jag står inte med i matrikeln. Däremot är jag troende och därmed är jag och medlemmarna med i samma församling i andlig bemärkelse.

Man måste alltså skilja på kyrkan som organisation och kyrkan som Kristi kropp. Alla i organisationen är inte troende, och alla troende är inte i organisationen.

Jag har alltså kvar min tro på Jesus som min Herre och frälsare. Jag har bara av teologiska och sociala skäl valt att inte stå med i Pingstkyrkans matrikel. Det är inget man behöver förfasa sig över. Paulus kom inte heller alltid överens med sina medarbetare i alla frågor. Vi lever i ofullkomlighetens tidsålder. Däremot står jag kvar i organisationen Svenska kyrkan då den ännu inte kört ut sådana som mig som tror på gammalt sätt. Men på sikt kan det givetvis bli så att vi tvingas gå vidare till Katolska kyrkan som uppenbarligen inte ändrar sig hela tiden.

Så…alla kristna i Mönsterås oavsett kyrklig organisation är mina bröder och systrar i tron.

Sedan ska jag ärligt talat tillstå att jag stått över nattvarden en tid. Det beror på att jag kämpar med att kunna förlåta dem som gjort mitt barn illa. Som förälder måste jag förstås alltid kämpa för mitt barn. Då blir det många känslor inblandade, och det kan ta sin tid innan jag landar i att ha försonats med dem.

Annars har jag inga problem att förlåta människor med Guds hjälp. Det finns människor i Blomstermåla och andra platser som inte vill ta i mig med tång trots att jag inte gjort dem något ont. När jag var på blueskonserten i Blomstermåla fick jag onda ögat av en dam från Oknö. Sådant rinner av mig som regnvatten. Annorlunda blir det förstås när mitt barn är utsatt.

Människor säger också ibland att jag måste bli bättre på att göra reklam för mig själv, utan att känna mig ego. Jo, men när det gäller mina böcker har jag faktiskt gjort mycket reklam och lyft fram positiva omdömen. Senast här. En del har förstås svårt för det, men jag har inget bokförlag som sköter det jobbet åt mig. Så den biten får jag ordna själv.