Det har uppstått en diskussion huruvida det är korrekt att
beskriva Sverigedemokraterna som ett nyfascistiskt parti. Detta efter att ledande socialdemokratiska företrädare använt det ordet.
Det är en ganska
olycklig diskussion som riktar blicken bort från politiken. För egen del skulle
jag hellre säga att SD är ett högerpopulistiskt och främlingsfientligt parti
med vissa nyfascistiska drag. Dock är det inte renodlat nyfascistiskt, eftersom partiet bland annat saknar fascismens aversioner mot konservatism (även om SD:s konservatism knappast kan sägas vara genuin konservatism) och fri företagsamhet. SD verkar inte heller dela fascismens syn på statens roll i samhället.
De
nyfascistiska dragen är den kollektiva nationalism man synes förespråka, samt
exempelvis hur man ser på kulturen som något nationellt uppbyggligt. Därför
vill SD motarbeta kultur som provocerar. Man kan väl också säga att partiets
senaste strategi att skapa parlamentariskt kaos också har varit ett fascistiskt
drag. Likaså att man i teorin säger sig stå över höger-vänsterskalan, samtidigt
som man i praktiken agerar som ett oseriöst högerparti. Men partiets ideologiska medvetenhet gör att det ändå går djupare än vanliga högerpopulistiska partier, så nog ringer det varningsklockor. (läs mer här)
Men oavsett vad man väljer att ge partiet för beteckning så
handlar det i grund och botten om människosyn. Anser man att vi som välmående
land här uppe i norr, med enormt geografiskt utrymme, bra välstånd och med en
av världens lägsta nivåer av brottslighet….ja anser man att vårt land ska göra allt
man kan för att hjälpa människor som flyr krig och förföljelse, ja då är SD fel
parti att rösta på. Låt oss aldrig glömma att det är grundfrågan. Det ansvaret
anser jag att vi har även om man kan visa på bristande integration här och var.
Integration handlar nästan alltid om arbete. Det vi ser av bristande
integration är i grund och botten inte ett invandrarproblem, utan kapitalismens
kris, vilket orsakar arbetslöshet.
Det handlar som sagt om människosyn och mognad, såväl kollektiv som individuell.
Det handlar som sagt om människosyn och mognad, såväl kollektiv som individuell.
Vi kunde se samma historiska fenomen på 1930-talet då hög
arbetslöshet banade väg för fascism och nazism. I vissa länder, som Sverige,
ledde det också till ett politiskt samarbete över blockgränserna. Den politiska
mognaden verkar inte finnas idag.
Men för att återvända till frågan om demokrati. Under min
barndom var mina socialdemokratiska föräldrar noga med att hålla kommunisterna
kort. Kommunisterna stod för något odemokratiskt – de ville förbjuda privat
ägande och kanske även förbjuda religioner. Nej, även om kommunisterna fick
mellan 5 och 10% så var det aldrig tal om att ge dem inflytande. Och så
resonerade man i övriga Sverige också. Kommunisternas procentandelar
omvandlades aldrig till inflytande, och så fungerar den parlamentariska
demokratin. Det betyder inte att man mobbade kommunister i vardagslivet, bara
att man inte gav dem politiskt inflytande.
SD har uppenbarligen inte förstått detta då de verkar tro
att de med sina ynka 13% kan kräva motsvarande inflytande. Så fungerar det
alltså inte. Man kan ha 20% och inte få något inflytande alls, eftersom de
andra 80% kan samarbeta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar