Den nedåtgående spiralen efter mötet med Socialen - rädslan styr

Det har nu gått drygt en vecka sedan vår familj utsattes för Socialens övergrepp, då de hämtade vårt barn utan vår vetskap till ett kränkande förhör. Åklagaren lade ner ärendet och vi är inte misstänkta längre. Socialen fortsätter dock att göra sin utredning, trots att vi är friade. Under den vecka som gått har några personer skrivit till mig och berättat om sina upplevelser av Socialen. Några säger att Socialen har förstört deras liv och jag har ingen anledning att betvivla att det här är helt ok människor. I några fall vet jag med säkerhet att det är så. Fram träder ett tydligt mönster i en nedåtgående spiral:

1. Någon gör en anmälan till socialen. Ibland handlar det om hämndanmälningar, ibland om genuin oro, ibland en kombination. Anmälningarna kan handla om att de hört skrik, att de sett ett barn leka ute hela dagar, att någon har setts flytta sitt barn inomhus genom lyft, att någon har råkat förhasta sig och säga något olämpligt till sitt barn i en pressad situation. Det kan räcka med något sådant för att man ska få en anmälan emot sig. Eller som i vårt fall där de uppenbart hört vårt barns högljudda utbrott, då hen hemma tagit ut allt efter dagar av kränkningar och anspänning i skolan.

2. Socialen inleder då en utredning, vilket man är skyldig att göra när man får en anmälan. I alla handböcker står det om vikten att skapa förtroende redan vid första mötet. Trots detta så inleder ofta socialen med något som direkt bryter förtroendet. Det kan handla om en helt onödig dramatisk hämtning som vi drabbades av, eller utfrågningar med anklagelseudd, där känsla av misstroende infinner sig. Trots att föräldern intygar och lovar att hon/han inte gjort något, trots att föräldern kan förklara och egentligen inte alls är någon dålig förälder, så sätter Socialen igång hela misstroendemaskineriet.

3. Den anklagade känner sig direkt kränkt och blir ledsen, förbannad, mindre samarbetsbenägen och man gör kanske ett allmänt otrevligt framträdande, låt vara att det är välmotiverat. Detta används ibland sedan emot personen i socialens utredning.

4. Den anklagade blir allt mer deprimerad och frustrerad då han/hon känner sig misstrodd. Det påverkar till slut hemförhållandena. Efter ett tag blir den tidigare så bra och omtänksamma föräldern en ”sämre” förälder då han/hon mår så dåligt av Socialens utredning. Man dras ner av att inte känna sig trodd, insinuationer, falska skuldkänslor och skvaller.

Man får frågor där man inte kan bevisa att man talar sanning. Plötsligt blir allt som sker en pusselbit i en häxprocess. Fel ögonkontakt, ett utbrott, något man säger fel, att man i desperation gått till tidningen, ja allt kan plötsligt vändas emot en. Rädslan tar över och till slut har Socialens utredning ned människan så mycket att de kan börja ställa ultimatum om föräldern överhuvudtaget ska få behålla sitt barn. Och även om föräldern får behålla barnet, så har det blivit en psykiskt nedåtgående spiral och kanske flera år av livskvalitet har gått förlorade. Allt pga falskanmälan eller misstolkningar eller enstaka misstag. En förälder som säkert var en utmärkt förälder innan anmälan har efter en kort tid (det behövs inte lång tid för att gå ner sig) gått ner sig så mycket att Socialen kan sätta in den sista stöten (kanske omedvetet). De kommer att leta efter saker som kan visa att man inte agerar för barnets bästa - vare sig det handlar om stökigt hemma, sömnproblem, svagheter i karaktären eller personliga egenheter.

Rädslan som tar tag

Vi kan också vittna om att man ganska så direkt blir lätt paranoid efter en anmälan. Plötsligt ser man sig om när man går ut. Plötsligt vågar man inte ha normal ljudvolym på TV:n. Tänk om det skriks i filmen och så misstolkas det. Vi har blivit rädda att sätta gränser för vårt barn, då det kan leda till utbrott, vilket i sin tur kan leda till ny anmälan etc etc. Till slut kan man ha hamnat i en sits där barnet tar över hela hemmet då det vet att mamma och pappa inte vågar sätta gränser, så att det kan få sin vilja igenom i allt. Där vill vi inte hamna.

Och vågar vi låta vårt barn gå till farmor som vanligt längre? Det vändes ju också emot oss i anmälan. Vågar jag skriva på min blogg, trots att jag har all rätt i världen att göra det? Ingen annan kommer att tala för oss och det är familjens trygghet just nu. Att andra känner till det vi utsätts för. Kommer det att vändas emot mig? Vanliga rättigheter gäller inte längre. Av ren rädsla har jag börjat anonymisera hela bloggen. Helt sjukt! Kommer det faktum att jag är känd som en envis och besvärlig debattör att vändas emot mig? I anmälan vändes det ju emot oss att vi är högutbildade. Tänk om vi råkar skicka barnet till skolan med en fläck på tröjan (vi ligger lite efter med tvätten nu om vi säger så). Kan det vändas emot oss? Tänk om hen stöter emot och får ett blåmärke. Vi får varje dag kämpa så att rädslan inte ska ta oss i ett förlamande grepp. Vi måste våga sätta gränser för vårt barn, ha på TV-n, skriva, låta barnet gå till farmor, och sluta leta efter socialens hämtbilar i varje hörn. Nu är vi så förbannade efter allt som hänt att vi för det mesta orkar stå emot rädslan. Men jag har ärligt talat förlorat livsgnistan.

Är Socialen medvetet elak?

Men är Socialen verkligen medvetet elaka? Inte nödvändigtvis. Troligen sällan. Förmodligen finns det en viss atmosfär, en avtrubbning som infinner sig med åren. De lurar sig själva att tro att de gör det för barnets bästa och därmed ger de sig alibi för att krossa familjer. Givetvis räddar de förstås ett och annat barn som verkligen far illa. Men Sverige sticker i många avseenden ut, med extremt många omhändertaganden av barn, och uppenbara missgrepp från myndighetens sida.

I vårt fall handlade det om att vi redan hade fått hjälp av BUP och vårt barn hade börjat må så sakteliga bättre. Men Socialen kontaktade varken oss eller BUP när de fick anmälan, utan agerade helt på egen hand, onödigt dramatiskt och skadesköt därigenom den läkande process vi var mitt uppe i. Ingen ska ju tro att vårt barn mår bättre av Socialens ingripande. Ingen ska tro att vi blir bättre föräldrar av detta, även om vi är bra i utgångsläget och därför har viss fallmån.

I ett par av de berättelser jag har fått mig till del, så har personalen också haft intim relation med närstående till den som blivit anmäld, vilket uppenbart påverkat hur utredningen har skötts. Detta ligger flera år tillbaka i tiden, så det handlar inte om nu anställd personal, men det visar ändå hur illa skött det är.

Jag hoppas att vår familj i slutänden kommer att stå starkare än någonsin, men helt säker kan jag inte vara. Socialens utredningar har sänkt många tidigare. Det är väl inte alls osannolikt att både min fru och jag lär få uppsöka psykolog snart. Hur vårt barn kommer att hantera den traumatiska hämtningen, fräcka utfrågningen och rädslan att bli tagen ifrån sina föräldrar på lång sikt återstår att se.

Vi kommer att kontakta en advokat för att undersöka om det finns möjlighet att stämma Mönsterås kommun för hämtningen av vårt barn, utan att vidtala oss föräldrar, om vi nu orkar det utan att det påverkar oss som föräldrar. Visar det sig omöjligt kvarstår ändå kommunens moraliska skuld för att ha utsatt oss och särskilt vårt barn för ett trauma, vars konsekvenser på lång sikt är svåra att veta just nu.