9 december 2014

Vakthållning



Är hemma från jobbet. Har just gått ett varv runt mitt barns skola. Vi är alltså i den sitsen att vi har fått schemalägga bevakning av skolan, så att vårt barn inte rövas bort igen. I händelse någon försöker ta barnet igen kommer jag eller den som då vaktar att agera mycket skyndsamt. Barnet har också givits instruktioner hur barnet ska agera om de kommer igen, eftersom barnet var rädd för det när barnet gick till skolan idag.

Idag är vi tre som turas om att vakta och alla vet exakt vad de ska göra om det blir skarpt läge. Vissa tider är vi två. Gott att ha vänner som ställer upp när det verkligen behövs. De kan både span och lite annat som har med logistik att göra. Ingen ska mer få utsätta vårt barn för något liknande igen. Jag kan personligen lova att jag inte kommer låta någon på Socialkontoret röra vårt barn igen. Det har jag lovat och jag står vid mitt ord. 

Och tro mig. Vi har tålamod. Vi kommer att ha bevakning så mycket det bara går fram till jul till att börja med. Och de timmar vi inte kan täcka så är vårt barn förberedd.



Kan tilläggas att det nu har gått ett helt dygn sedan barnet kidnappades vid skolan av socialtjänsten i Mönsterås. Visserligen kom hon hem efter ett par timmar, men vi har ännu inte fått veta vad vi anklagades för eller vad anmälan konkret innehöll. Sanslöst!

Avslutningsvis ett exempel på den manipulativa förhörsmetod de utsatte vårt barn för:

Soss/polis: "Varför går du så ofta till din farmor?"
Barn: "Därför att farmor är snäll."
Soss/polis: "Jaså, finns det andra som inte är snälla?"
Barn: "Nej, det var inte så jag menade. Tycker bara farmor är rolig att leka med."


Ja, jag saknar ord. I min värld psykisk misshandel. Fy f-n, för sådana människor. I deras förvrängda hjärnor försökte de få det till att bara för att farmor är snäll så är vi inte det. De kunde liksom inte få in att barnet älskar att vara hos farmor för att farmor har oändligt med tid att leka och spela spel. I vår värld är det underbart att generationerna kan mötas och ha roligt ihop.


Givetvis läxade jag upp socialkontorets personal när de lämnade tillbaka vårt barn. Hoppas hon inte förväntade sig att vi skulle vara tacksamma. Däremot verkade hon mycket störd över att jag pratade så att vårt barn hörde. Det var som om jag inte fick skälla på dem så att barnet hörde (ska det vändas emot mig i ett senare skede? I socialens bisarra värld verkar allt möjligt.) Inga andra ska tala om för oss vad som är rätt och fel i sådana lägen, inte heller vad som är bäst för vårt barn. Det avgör vår familj. Punkt! Efter den behandling som socialen utsatte oss för ska de inte förvänta sig att vi är särskilt benägna att visa vänlighet och samarbete. Vi har ingen som helst skyldighet till det. De kan ju börja med att be om ursäkt. Det är det minsta man kan begära, om de nu inte fattar att de inte kan fortsätta på sina arbeten. Vi kommer definitivt inte att fjäska och kröka rygg och försöka ge rätt svar till socialen bara för att de inte ska kunna vända något emot oss. Vi har hört hur det fungerar. Vi har bara ett budskap till dem - lämna oss ifred hädanefter! Och rör inte vårt barn! 

1 kommentar:

Unknown sa...

Du har all rätt i att kräva ut anmälan och journaler från Socialtjänsten. Gå ner till dem och kräv ut allt som är skrivet om er familj. Om de nekar så har du ännu ett ämne att lägga till mot IVO eller JO.