14 januari 2015

Dagar insvepta i kalla dimslöjor...

Dagarna passerar insvepta i kalla dimslöjor. Planeten är precis så vansinnig som jag alltid har hävdat. Man märker det både i vardagen och i världshändelser. Terror, elakheter, gliringar och fega påhopp. Just idag känner jag mig mer ledsen än arg.

Börjar ändå så sakteliga få ordning på det mesta. Jag möter visserligen mycket som borde ha gjorts annorlunda, och så får jag försöka rädda skutan från att sjunka, samtidigt som folk irriterat ropar att jag ska ösa snabbare.

Jag jobbar effektivare än någonsin, men tror inte omgivningen upplever det så. Det beror på att de inte förstår vad jag arbetar med och vad det kräver. Särskilt inte skrivprocessen. Det känns olustigt. Men det som för mig tar ett par veckor skulle en i skrivkonsten okunnig aldrig ens bli färdig med. Man ska alltid premiera kvalitet framför snabba hafsverk.

Med åren har frihet blivit viktigare än social trygghet. Det fanns en period då tryggheten vägde tyngre. Förmodar att det hänger samman med försörjningsansvaret. Men så länge vi har tak över huvudet och mat på bordet, så måste friheten premieras. Det känns definitivt som ett av de viktigaste värdena att föra vidare till kommande generationer.

Det är långt ifrån alltid bådas fel att det blir en konflikt. Somliga hävdar det, men säg inte det till mobbningsoffret. Hur f-n kan ”fel” mössa, ”fel” dialekt, ”fel personlighet”, ”fel” civilkurage och "fel" kunskaper ursäkta mobbning? Det finns mobbare (både barn och vuxna) som ensamma bär skulden till det inträffade.


Vad gäller deckaren så har jag märkt att jag skriver som bäst när jag är arg eller ledsen, så det gäller att passa på. Sena kvällar är vikta åt skrivande.

Trötta men beslutsamma hälsningar.

"This little girl inside me
Is retreating to her favorite place

Go into the garden
Go under the ivy
Under the leaves
Away from the party"



Inga kommentarer: