Fånga dagen och gå in i väggen

Fånga dagen och förlora perspektiv och drömmar

Vår tids fokus på att fånga dagen och att leva i nuet har medfört att svensken i allmänhet varken bryr sig om sin historia eller har drömmar om framtiden. Om jag nu får generalisera lite för mycket. Man går så upp i nuet att livet har blivit ett slags förvaltande av varje minut. Till och med när man fyller diskmaskinen eller städar toaletten, så nog ska det kramas ut lite lycka även från dessa urtrista moment. Folkhemmets kollektiva nutidsfokusering har bara omvandlats till en individuell nutidsfokusering.

Men den som inte blickar bakåt förlorar perspektiven och gör sitt eget liv och sin egen tid till absolut norm. Den som inte ser framåt låter visionerna och drömmarna tyna bort.

Faran med att försumma historien ska jag skriva om vid annat tillfälle. Men att förlora förmågan att formulera framtidsvisioner är nästan lika allvarligt. Givetvis får man skilja på realistiska framtidsdrömmar och ren eskapism, men även eskapismen fyller sin funktion. Den som inte vågar drömma om det omöjliga lär inte ens komma i närheten av det som är rimligt.

Så jag fortsätter drömma om storvinsten, så att vi kan dra oss tillbaka till vår herrgård. I denna dröm ligger inte bara en romantisk syn på gamla herrgårdar. Däri ligger framför allt drömmen om oberoende. Att slippa krypa och krusa för människor som i grund och botten inte bryr sig ett dugg om mitt liv.

Gå in i väggen - inget för alla och en var

Låt mig också få offra några rader på uttrycket ”gå in i väggen”. Jag har full respekt för de människor som har gjort det. Frågan jag ställer mig är varför det är lättare för vissa att få acceptans för att de gått in i väggen. De kan sitta där i TV-rutan och hur självklart som helst säga att ”Jag satt och stirrade in i en vägg i fyra veckor och sedan gjorde jag inget på nio månader.” Jaha, ok. Men efter att ha varit sjuk en vecka måste man ju uppsöka en läkare, som säkert börjar krångla. Finns inte på kartan att jag skulle få förlängd sjukskrivning, hur mycket jag än skulle känna ett akut behov av vila.

Förmodligen har jag aldrig gått in i väggen fullt ut, men jag har haft perioder i mitt liv då annat krävt all min energi, och där jag förmodligen varit i behov av vila på samma nivå som den som gått in i väggen. Jag har aldrig fått någon som helst förståelse från andra att jag kanske inte orkar lika mycket som vanligt. Nu ligger det inte för mig att gå till läkare i första taget, men om jag så gjorde skulle jag inte bli sjukskriven. Det är jag övertygad om. Det retar mig att det även på detta område är skillnad på folk och folk.

Jag och min familj har nyligen blivit utsatt för ett stort övergrepp som har krävt all min tid och energi. Som familj känner vi att vi går starkare ur det som hänt. Men givetvis undrar jag när mitt mentala bakslag kommer. Jag har tvingats vara stark under lång tid och stå upp mot alla jävlar. Självklart lär en reaktion komma.