Sur, stel och vred

Sur
Såg att Ulf Lundell var lite småsur för att en journalist hade kallat hans blogg för ”gnällig rockblogg”. Ja, det kan man förstås bli sur för. Lundells blogg är inte särskilt gnällig, men det behövs inte mycket svartsyn förrän det blir provocerande. Jag unnar verkligen alla som är glada på ett utåtagerande sätt att få vara just det. Bara man inte gör det till norm och jag slipper bli pådyvlad den livshållningen. Jesus sa att varje dag har nog av sin egen plåga, men han menade uppenbarligen att man kunde glädja sig ändå. Han kände livet såsom det verkligen var. Livet är besvärligt, men det finns en djupare glädje som all djävulskap inte kommer åt. Livet är i alla fall alltid meningsfullt.

Men jag har mött kristna som inte vill kännas vid Jesu ord om att varje dag har en plåga, och ibland ska de i någon slags förmäten andlighet tillrättavisa andra som saknar deras ”tindrande ögon” eller som inte kan uppbåda tillräcklig tacksamhet för vår destruktiva västerländska livsstil. Egentligen vet jag inte hur deras liv ser ut, om de lever i förnekelse eller bara känner sig lite allmänt höga. Spelar ingen roll för mig. Lev i er bubbla tills den en dag spricker. So far, so good.

Men vi som valde att aldrig blåsa upp en bubbla omkring oss får alltså tampas med livet varje dag. Jag går i alla fall upp varje morgon och gör mitt jobb. Ibland är jag så trött att jag försöker komma på en bra anledning för att slippa lämna sängen, men jag har aldrig gett vika för frestelsen. Morgontröttheten har kommit de senaste åren.

Stel

Jag har även mött predikanter som har gjort sig lustiga över hur stela vi nordbor är på gudstjänster. Precis som att man är en sämre kristen för att man inte släpper loss, utan är lite stel. Nå, om nu Gud har skapat oss lite olika över jordklotet, så kan vi väl få vara sådana som vi är. Gud har skapat mig stel, stel vill jag vara och jag tackar Gud för att han ha skapat mig stel.

Vred
Jag har varit ganska arg sista tiden, av helt naturliga skäl förstås. Människor varnar mig ibland för att vara vred. Nu är det i och för sig så att även Gud vredgas ibland. Och då vi människor är skapade till Guds avbild, så ter det sig naturligt att även vi vredgas. Låt vara att skriften varnar för vrede. Av sammanhangen förstår man att det handlar om obefogad vrede. Det finns även en sund vrede som ger energi i kampen mot orättvisor och övergrepp.

”Vredgas, men synda ändå inte; låt inte solen gå ner medan ni är i ett uppretat tillstånd.” (Efesierbrevet). Här framgår att det finns lägen där man vredgas, men att man ska lägga bort den innan dagen är över.

Man kan alltså vara arg utan att synda. Vreden kan, rätt använd, vara en drivkraft då den bottnar i kärlek till det som är sant och riktigt.

Mose beskrivs exempelvis som en ödmjuk människa, men han uppfylldes av vrede när Farao inte ville släppa Israeliterna. Denna vrede fick han användning för när han blev ledare för folket.

Jesus blev rasande ibland. Det står att han såg på människorna "fylld av vrede och sorg över att de var så förstockade" (Mark 3:5). Han blev förargad när lärjungarna hindrade barnen att komma fram till honom (Mark 10:14). Han var också ilsk när han drev ut försäljarna ur templet (Mark 11:15) och när han skällde ut fariseerna(Matt 23:13-36).

Så, det var allt för idag. Nej, förresten, glömde dagens fulord - prioritera. Prioritera är något man måste börja göra när man har fått för många arbetsuppgifter. Ett sådant där inneord som arbetsgivare ofta slänger sig med när de vet att tjänsten har för "många bollar i luften".