Tokförkyld

Jag hade nästan glömt bort hur det är att vara så där riktigt tokförkyld. Sedan jag hade lunginflammation i december 2013 har jag sluppit förkylningar, bortsett från en enkel snuva i september. Men det här är den första svåra förkylningen på länge. Tror immunförsvaret skenade iväg i samband med lunginflammationen och sedan har hållit sig på en hög nivå. Denna snabbupprustning har motat bort fienden effektivt. Men nu gick det alltså inte längre. Förkylningar av detta slag är så genuint urtrista. Det enda man klarar av är att sortera lite tvätt och papper, men även dessa enkla uppgifter leder till febersvettningar.

Tänka och skriva går kanske också. Funderar på varför vi berättat så utförligt om vår familjesituation för Socialen. Varför kände jag mig pressad att förklara allt? Jag kan ändå så inte bevisa att vi är oskyldiga och jag har egentligen ingen skyldighet att bevisa någonting. I Sverige är det den som anklagar som har bevisbördan. Inte vi som anklagas orättvist. Nu berättade vi ändå, för att vi är lite för mesiga, men egentligen borde vi nog inte ha gjort det. Men man utsätts för en så stark mental press att man ställer upp på ett samtal som mest liknar ett slags förhör, trots att vi juridiskt redan var frikända. Socialen driver alltså egna utredningar vid sidan om det juridiska. Vilken rättssäkerhet ger det för familjer?

Det har ju tyvärr gått inflation i ordet ”kränkt”, men om man ser till ordets ursprungliga betydelse och värde, så är det just kränkta vi som familj har blivit. Vi försöker gå vidare och leva som vanligt, men det är klart att det inte går över på en månad. I en mening kommer det alltid att sätta sin prägel på oss. 1. Vi har blivit starkare som familj. 2. Vi har slutat lita på människor. 3. Vi har valt våra vänner. 4. Vi har fått psykosomatiska symptom (posttraumatisk stress).

Det är kusligt att via protokoll ta del av spelet bakom hämtningen av vårt barn på skolan. Hur man resonerar mellan socialen och polisen, hur skolan får direktiv. Hur de i hast och panik får ändra planerna när vårt barn var hemma och förkyld den där fredagen när hämtningen var inplanerad. Hur man försöker bedöma om de vågar låta barnet vara hos oss en helg till innan det nya datumet för hämtningen på måndagen. Det är så förnedrande att läsa. ”Om de vågar låta barnet stanna hos oss över helgen”!!!!!!!!!. Det är sjuk läsning. Trots att jag är van att formulera mig, så saknar jag här ord. 

Sedan har vi själva hämtningen där vi som familj inte informerades i förväg utan först när barnet var på förhöret. Tänk vad ett seriöst samtal med BUP och oss hade kunnat leda till. Då hade vi sluppit det som hände. Och det trauma som hämtningen gav oss alla, inte minst vårt barn. Låt vara att de körde hem barnet igen efter ett par timmar. I protokollet står det att pappan var "arg" vid överlämningen. Arg är väl ändå ett understatement.

Sedan att vi inte fick veta vad vi anklagades för förrän fyra dagar efter hämtningen. Åklagarmyndigheten hann till och med skicka ut brev om att utredningen läggs ner innan vi fick veta innehållet i anklagelserna.

Kränkt kände sig även den kvinna där en socialsekreterare hade snokat på Facebook inför beslut om socialbidrag. Tror socialsekreteraren hade gått via dotterns pojkvän och hittat ett par år gamla bilder då kvinnan sålde ett par hundvalpar. När sedan kvinnan berättade om detta för media, så hade ansvarig politiker i socialnämnden försvarat socialsekreteraren och tyckt att det var mer kränkande att socialsekreteraren hängdes ut i media. Ja, med sådana politiker så är det inte konstigt att det ser ut som det gör. Detta var dock inte i Mönsterås.

Hoppas förkylningen går över snabbt. Känns inte så. Men arbete är det bästa vaccinet mot funderingar om allt. Det på minner mig om att jag är vaccinerad mot influensorna. Alltid något.