Är det synd om lärarna?

"Caligula" i filmen Hets. 

Det är synd om människorna, skrev Strindberg i Ett drömspel. Han hade fel. Det är bara synd om lärarna. I alla fall om man ska tro media. Lärarna har det värst av alla yrkesgrupper. De är lågavlönade och har dåliga arbetstider, de har fråntagits sin auktoritet, får allt mer oregerliga elever och tvingas vara mer sociala terapeuter än lärare och de får ständigt tampas med föräldrar som har åsikter om allt och lägger sig i skolans arbete. Kan vi komma på något mer? Ja, de hade oturen att gå lärarutbildningen under de mest flummiga åren.

Nu gäller det förstås att ha en realistisk verklighetsuppfattning om man ska bli lärare. Skrota genast den romantiska bilden av en magister/fröken som har detta som sin kallelse och livsuppgift. Som med mer eller mindre fast hand undervisar och förmanar sin rosenkindade homogena klass – lyckliga solskensdrypande dagar under blå himmel, välartade elever som bockar och niger, som räcker upp handen, som säger ”ja, magistern” och värdigt tar sitt straff om de någon gång skulle göra något utanför skolans regelverk. Och när läsåret är över väntar ett evigt sommarlov för alla. Den skolan finns förstås inte och har aldrig funnits. Ordning och reda upprätthölls till stor del genom fruktan. Många lärare var bra, men hade klassen otur kunde det lika väl bli en psykopat, och mobbning förekom förstås redan då även om man kallade det för kamratfostran. Skolan var för många ett helvete under ”ordningens och redans” tidevarv, just därför att man använde inhumana metoder.

Jag tror definitivt det är ganska så besvärligt att vara lärare emellanåt, men vi kan väl beta av några av klagopunkterna:

Lågavlönade: En grundskollärare har enligt den statistik jag hittar en medianlön på 28 000 kr. Samtidigt är ingångslönen omkring 30 000 kr i vissa delar av landet, så spridningen verkar vara stor. Sverige ligger en bra bit efter sina nordiska grannar. Men lågavlönade? Nja, man ska även jämföra med andra yrkesgrupper, och då finns det många som gör väldigt viktiga arbeten som ligger flera tusenlappar under. 28 000 kr är nog några tusenlappar för lågt, men betydligt värre är ju att en städare har en medianlön på drygt 18 000 kr. En lokalvårdare sliter ner sin egen kropp, men bygger upp andras hälsa. Själv skulle jag vara överlycklig om jag hade 28 000 kr i månaden. Jag har läst flera hundra poäng mer än de flesta lärare och ligger ändå långt under deras löner.

Dåliga arbetstider: Läste att lärare arbetar ungefär 40-45 timmar i veckan (varav 35 timmar är reglerad och 10 förtroendetid), vilket sedan kompenseras av jullov, sportlov och sommarlov etc. Givetvis kan det bli besvärligt med utvecklingssamtal, provrättningar, mejlskrivande och liknande under sena eftermiddagar och kvällstid. Ändå är ju de långa sammanhållande ledigheterna värdefulla. Den svenska sommaren är så vacker och att då få några extra veckor är väl mycket värt. Lärarfackens kritik på detta område blir lite svår att förstå för mig. Jag har max 25 dagar om året.

Lärare har fråntagits sin auktoritet: Det är möjligt att så är fallet om vi ser konkret på vad en lärare får göra i klassrummet. Samtidigt vill väl ytterst få ha tillbaka skolagan. Därför måste en lärare försöka bygga sin egen auktoritet genom sitt sätt att vara. Det är inte givet att det hjälper, men om vi inte vill ha tillbaka skamvrån och pekpinnemisshandel av barns små fingrar, så är det nog enda vägen.

Auktoritet är något man förtjänar. Jag har genom åren mött lärare som har genuin auktoritet. De agerar med självklar trygg pondus. Vad som utgör grunden i denna auktoritet är svårt att förklara, men den bara finns där. Sedan får man försöka hitta metoder för de lärare som saknar auktoritet.

Eleverna blir allt mer oregerliga: Ja, tro tusan att de blir. Vi lever inte längre i ett samhälle med två tv-kanaler, hemmafruar, två föräldrar, evig kärnfamilj och söndagsskola. Barn tar emot intryck från hundratals håll – 78 tv-kanaler, Internet, kamrater som alla har olika värderingar, skola, religioner, två föräldrar och fyra extraföräldrar etc etc. Inte konstigt om barnen blir splittrade. Lägg därtill att de ska vara på sju fritidsaktiviteter. När ska de dubbelarbetande föräldrarna få tid att umgås med och fostra sina barn?

De får kämpa mot föräldrar: Självklart är det så att när föräldrar märker att saker och ting inte fungerar i skolan, så kan de upplevas som besvärliga. Det engagemanget måste skolorna bli bättre på att ta tillvara. Och i ett samhälle som är betydligt mer splittrat värderingsmässigt än för 70 år sedan, så är det givetvis svårare att uppnå konsensus. Vi har skolplikt i Sverige. Föräldrar är enligt lag ålagda att skicka sina barn till skolan. Barnen är det käraste de har. Självklart har föräldrar rätt att ställa krav på sina barns arbetsplats. Skolan å andra sidan verkar tro att föräldrar kan fjärrstyra sina barn från sina arbetsplatser. Bra ansvarstagande föräldrar garanterar inte alltid gott uppförande av deras barn i skolan. Som jag redan varit inne på så får barn inte bara intryck från sina föräldrar, utan från så många andra källor.

Otur med lärarutbildningen: Svensk lärarutbildning har tyvärr dåligt rykte vad gäller kvalitén. Det gäller både utbildningens innehåll och eleverna. Utbildningen har bland annat varit ganska flummig och intagningspoängen vissa år på tok för låg. Jag minns själv mina möten med lärarutbildningen när jag undervisade i historia i Växjö. Där fick man mycket inside information om hur det gick till. Ganska många av de lärarstudenter vi mötte borde definitivt ha varit någon annanstans. Låt vara att man kan mogna och växa med uppgiften.

Många lärare gör ett bra jobb utifrån det samhällsklimat vi har. Men svensk skola verkar ha oerhört svårt att släppa den romantiska idealbilden av hur yrket ”borde” vara. Det är bara att inse att läraryrket skall utövas i en ytterst splittrad tid. Det ställer höga krav på den som väljer att bli lärare. Samtidigt som man ska klara av allt det problematiska, så ska man förmedla en glädje och lust inför kunskapsinhämtning och bildning. Om man fick utrymme att fokusera mer på det senare, så vore det utmärkt. Det är ju i grunden det som skolan finns till för. Dagens tragglande i stökiga klasser med barn som antingen mobbar eller är rädda att mobbas, leder ingenvart.

Jag tror skolan måste fokusera på två saker:

1. Nolltolerans mot mobbning. Detta gäller idag bara på pappret. Genomför radikala åtgärder som definitivt får stopp på mobbningen. Skolor borde bli ålagda att inte bara rapportera kränkningar till Barn- och utbildningsnämnden. Man borde också åläggas att polisanmäla alla kränkningar som hade varit juridiskt straffbara på en vuxen arbetsplats. Man måste helt enkelt sluta särbehandla kränkningar mot barn. Även återkommande systematiska störningar av ordningen i klassrummet bör definitionsmässigt betraktas som kränkningar av andra elever, då de stör de andra elevernas möjligheter att tillgodogöra sig undervisningen. Låt mobbande barn möta en riktig polis och vid upprepad mobbning även socialtjänsten.

2. Lärare måste få fokusera på kunskaper och bildning. Det handlar inte om tidigare betyg som bara är kosmetika, utan om en inställning till lärande. Det finns ett kunskapsförakt i dagens samhälle. Och skolan tvingas anpassa sig efter samhällets trender och idéer om nytta.

Jag läste en artikel där det framgår att det fria uppsatsskrivandet i svenska i princip är försvunnet – ni vet när läraren sa att man fick skriva om vad man ville. Det som gjorde att vi blev kreativa och utvecklade vår fantasi. Det som även gav oss en och annan författare av rang. Nej, idag ska eleverna skriva efter vissa teman och mallar. Allt som en anpassning till framtida arbetsliv.

Det måste också bli slut på alla dessa läxor som också förstör lusten att lära och ger en besynnerlig bild av kunskap och bildning. Det som borde vara något spännande som man fördjupar sig i, blir en börda av utantillrabbel. Läxor blir också en slags förberedelse för ett sjukt arbetsliv där man förväntas ta med sig arbetet hem. Med större fokus på långsiktiga kunskaper och bildning så ökar chansen att man även får med sig föräldrarna. Skolan ska lära för livet, inte bara för arbetsmarknaden.

Lärarna måste också få tid att ta del av ny forskning och föra in nya perspektiv i undervisningen. På många svenska skolor är exempelvis undervisningen om Gustav Vasa ungefär som för 70 år sedan då man utgick från Grimberg och Peder Svart och den romantiska bilden av Vasa som en god landsfader. Hur många av Sveriges SO-lärare har läst Lars-Olof Larssons bok ”Gustav Vasa – landsfader eller tyrann?” För Mönsterås var Gustav Vasa en katastrof (nedlagt kloster, stulna kyrkskatter, höjda skatter för bönder och förbud för handel från Mönsterås). Gör ett rollspel och låt barnen få leva sig in i hur det var att vara munk när Gustav Vasas män kommer och lägger ner klostret, eller en handelsman som inte får sälja sina varor om han inte flyttar till Kalmar.

Kommuner måste inte bara ge lärare tid för kompetensutveckling, utan även bli bättre på att tillvara den kompetens som många redan har. I Mönsterås känner jag till lärare som fått sluta en dag innan kommunen hade varit tvungna att anställa dem – lärare som nu gör stor succé i annan del av landet. I Mönsterås förefaller duktighet vara en belastning.

Nej, det svenska skolsystemet har med sina mallar ingen plats för originalen, för de kreativa. Man får hoppas att de tar sig igenom med värdigheten och integriteten hyfsat  i behåll.