Saknar en kompanjon

Jag har aldrig förstått uppdelningen i arbete och fritid om man tycker arbetet är roligt och intressant. När jag var ungkarl och bodde i Växjö gjorde jag inte skillnad på vardag och helg. Var på jobbet de flesta av dygnets timmar. Det var ett härligt gäng. Många av oss var där sena kvällar och helger och fikade och pratade. Det skrevs, forskades, förbereddes undervisning, löstes kärleksbekymmer och dracks en pilsner eller två. Det fick ta sin tid. Det viktiga var att upprätthålla hög kvalitet och att vara engagerad. Vi släppte inte ifrån oss hafsverk och halvmesyrer. Yrkesutövningen var en livsstil. Skulle vi ha fått betalt för alla timmar vi var där, hade vi blivit miljonärer. Nu sitter jag här med roliga minnen och erfarenheter som inte kan värderas i pengar.

Vårt engagemang gav resultat i form av hårt söktryck på kurserna och intresserade kunniga studenter. Det fanns studenter som läste historia i Växjö av kvalitativa skäl, och som medvetet valde bort anrika historiska institutioner i Uppsala och Lund. Skryt? Kanske det, men likväl sant.

I Mönsterås har det blivit mer av ensamvargsjobb. Man kan förstås undra varför det var så lätt att vara en del av en grupp i Växjö, medan det är så svårt i Mönsterås. Jag har ju inte ändrat på mig. Är förvisso asocial i den meningen att jag helst undviker sammankomster med människor jag inte känner. Men jag är inte asocial i arbetsgrupper.

Allt är annorlunda i Mönsterås. Inte så att jag dissar Mönsterås arbetsplatser, men Växjö var smidigare och öppnare. Den där känslan av att ingenting är omöjligt hittar jag inte i Mönsterås. Här finns det alltid någon försiktig som inte vågar gå ut på isen, eller någon som tycker man ska göra annorlunda. Alla arbetsplatser jag varit på i Mönsterås har förstås också bestått av arbetslag, men vardagsjobbet har varit ensamt. Hur trevliga människor än har varit kan jag inte återskapa kemin från Växjö. I Växjö frågade man – vad är du bra på? Och så fick man göra det.  I Mönsterås frågar man – har du den rätta utbildningen? Och så säger facket nej.

Kanske börjar jag bli gammal och nostalgisk. Men jag längtar efter ett team, i alla fall en kompanjon. Är ändå tacksam de gånger jag får träffa min korrekturläsare och en arkivkollega i Oskarshamn.

Tänker ibland på min gamle mentor Lars-Olof Larsson. Han brann för att förmedla historia till den historieintresserade allmänheten. Det var en av de viktigaste värderingarna han lärde mig. Där hittar man kärnan i min yrkesstolthet. Jag mår bra av att tänka tillbaka på mina fäder ibland. De korrigerar kursen om man börjar bli för inbunden och inte vill skriva eller hålla föredrag mer.

Det finns alltid en risk att man sluter sig och behåller rön för sig själv eller i en liten krets. Kunskaper ska spridas. Längtar efter att ge ut en ny historisk bok efter sidospåret deckaren. Kanske borde jag slå en signal till min gamle vän Peter Danielsson och fråga om han vill ge ut en bok tillsammans med mig. Det vore ett äventyr det.