Gikt och melankoli

Helgen tillbringades på ett hotell och i Västerviks skärgård. Vi firade lite. Åt för första gången på tre månader en rejäl middag och drack lite Champagne. Lägg därtill en fin hotellfrukost, så kan man säga att jag fick uppleva paradiset för ett dygn.

Bara denna lilla utsvävning kostade mig ett halvt kilo (som jag nu har gått ner igen, det tar ungefär 3 dagar att nå samma vikt som innan) och smärtsam gikt i stortån som svullnat upp ordentligt (tror vi undviker bildbeviset). Men det var det värt. Blir lite enklare sedan när jag gått ner 4-5 kilo under min målvikt. Den senare är ju numera uppnådd. Men gikten smärtar. Brukar få ett anfall kring jul varje år, men nu blev det uppenbarligen för många prinskorvar redan i juni. För den som undrar – gikt är relativt ofarligt, men extremt smärtsamt.

Båtresan blev ganska guppig, även om det inte störde mig. Rejäl blåst, men jag tror kaptenen hade vana av sjögång. En överspolning blev det och jag stod i vägen.

Jag har alltid tyckt om sommarlov, men inte skolavslutningar. Skolavslutningar andas melankoliska uppbrott och hemska uppstyltade kläder (om man var kille). På min tid fick man ju inga presenter heller, så det var sommarlovet i sig som gjorde att man stod ut med avslutningarna. Sommarloven är i och för sig också melankoliska. De är övergående.

En kombination av Voltaren, Ibumetin och kaffe ska förhoppningsvis råda bot på gikten inom kort. Vill helst slippa kortisonspruta just i tån där brosket knastrar så obehagligt. Den spruta som gjort mest ont i mitt liv var ironiskt nog en bedövningsspruta i ena stortån när jag skulle operera ett nageltrång.

Blott en dag, ett ögonblick i sänder.