Författare som inte nöjer sig med kaffe...

När en bok nästan är färdig blir det ändå alltid några meningar och passager som man aldrig verkar få ordning på. Efter tio timmar med samma mening börjar jag få en större förståelse för författare som inte nöjer sig med kaffe. Att formulera sig är emellanåt roligt, men allt för ofta får man värka fram orden. Att skriva kan liknas vid en svår förlossning.

Livet är väl också en enda lång förlossning där man måste lära sig att släppa taget om allt. Även engagemanget.

Snart dags att gräva ner sig i David Sylvians mest svårtillgängliga alster och Van Morrisons buttraste. Det hör hösten till. Men ännu frossar jag i det enkla. Det skenbart enkla. Älskar dynamiken när harmonier i dur skaver mot texter i moll.