Excentriska skurkar och obetänksamma hjältar

Litteraturkritiker kräver ofta att skurkar ska gestaltas trovärdigt. Det får inte vara några James Bond-skurkar. Inga karikatyrer. Inga konstruerade krystade psykologiska bevekelsegrunder. Det där kravet har jag svårt att förstå. Har man vuxit upp med ungdomsböcker där skurkar klär ut sig till dansande djävlar, använder projektorer för att skapa gröna vålnader eller skrämmer folk med vättar, så faller det sig naturligt att förvalta det arvet. Ju mer slugt, excentriskt, överdrivet och onödigt tillkrånglat desto bättre.

En annan kritik brukar riktas mot hjältarna när de obetänksamt uppsöker de kriminella på eget bevåg. Särskilt poliser i svenska deckare har en säregen förmåga att bryta mot reglementet och söka upp skurkar i ödsligt belägna torp och skumma industrilokaler. Detta nyttjar jag mig också av vid ett par tillfällen i min lilla deckare. Ja, jag driver det till sin spets för att tydliggöra det absurda i detta, för att få fram en komisk poäng. Risken är förstås att spänningen försvinner när detta drivs så långt att känslan av verklighet försvinner. Men det får man ta.

 Men så slog det mig att det som vid en första fundering kan framstå som mindre trovärdigt agerande, i själva verket är något typiskt mänskligt. Hur ofta fattar vi inte beslut som är emot vårt eget bästa? Det kan gälla rökning, relationer, mat, dryck, yrkesval och mycket annat där vi emellanåt handlar uppenbart självdestruktivt.

Så vid närmare eftertanke beter sig de där poliserna eller Alvar i min bok inte särskilt underligt. Det är bara det att vardagslivets absurditeter ligger oss så nära att vi inte reflekterar över dem.