Skrattets historia

”Hur kommer det sig att din bok har så mycket humor? Du är ju så allvarlig och seriös jämt!”

Frågan är bra. Min nya bok innehåller en hel del humor, och den är förstås inte bara uttryck för glädje.

Jantelagens 8:e paragraf lyder: ”Du skall inte skratta åt oss”.

”Oss” är makten eller den allmänt förhärskande kulturen. Och hur pretentiöst det än kan låta, så har makten aldrig uppskattat skratt. I skrattet finns något svårfångat och svårtolkat, något som inte är så lätt att ställa till svars för och driva i domstol. Därför har skratt och humor alltid använts av folket som ett medel för att kritisera makten och kringgå censuren.

Skämt och satir kom exempelvis att spela en viktig roll i de östeuropeiska kommunistregimerna. Eftersom det var omöjligt att rikta öppen kritik mot det politiska systemet, kom en del av missnöjet med makthavarna att kanaliseras i form av skämt och ironier.

Men skrattet har en lång historia. Michail Bachtin har i boken ”Rabelais och skrattets historia” analyserat skrattet som en del av den folkliga kulturen under medeltiden. Han skriver om maktens förtryckande allvar och det befriande oppositionella skrattet. Skrattet förenade människorna i ett slags festlig karnevalskultur, där stort och smått, högt och lågt blandades.

Från Sverige finns ett underbart exempel från 1600-talets Småland där humorn blir en kritik mot överheten. I Allbo härad bodde en bonde vid namn Sven Svensson som ställdes inför rätta och anklagades för en rad brott.

En av anklagelserna gällde att Sven på kalas brukade göra sig rolig genom att läsa upp ett påhittat brev, där han gav andra personer skamliga och förargliga öknamn. Kyrkoherden kallas till exempel för Krönen i Moheda, dvs någon som pressar fram orden, kyrkoherdefrun blev Rödstjärtan och länsmannen gavs ett öknamn som antydde att han var en bedragen äkta man.

Historiker har tolkat Svens läsande av öknamn som en protesthandling. Uppenbarligen skrattade folk åt gycklet och det blev ett stående inslag på festerna att Sven skulle läsa upp sitt fingerade brev och ge en släng åt länsmän och präster. Skrattet hade blivit ett vapen.

Denna folkliga skrattkultur har levt vidare på olika sätt, men professionaliserades delvis i den svenska satiren som utvecklades under 1700-talet med författare som Olof von Dalin och Anna Maria Lenngren.

Annars har humorn som socialt vapen fört en ganska tynande tillvaro i Sverige de senaste decennierna. Grönköpings veckoblad är förstås fantastisk, men ofarlig, och vi har ju haft giganter som Karl Gerhard och Hasse och Tage för att bara nämna ett par. En TV-serie som Starke man höll också hög kvalitet. Men generellt är vi så konflikträdda att satiren inte riktigt har samma status här som i många andra länder. Vi lever i ett land där många har svårt att se skillnad på ironi och hån.

Nå, jag försöker förvalta skrattet så gott jag nu kan och på mitt sätt. I min bok behandlas bland annat skvallerkulturen, nöjdhetskulturen, den kommunala kulturen, den bristfälliga polisiära myndighetskulturen och mycket annat. De antihjältar som förekommer bör man dock inte skratta åt, möjligen kan man le en aning då de ställer hela maktstrukturen i Mönsterås på ända.