Blåkullas väktare av Kalle Holmström

Jag fortsätter redovisa julklappsböckerna. Idag Blåkullas väktare med anknytning till Påskallavik.

Kanske har jag fel, men Sverige känns ganska så fattigt på Fantasy. Jag föreställer mig att Sverige är socialrealismens högborg där vi hellre tar del av genuina människoöden fast förankrade i ett kärvt småländskt landskap, än flyr in i fantasivärldar fulla av magi och mer eller mindre besynnerliga varelser. Låt vara att det finns en del böcker i genren av bland andra Astrid Lindgren, Maria Gripe, Gull Åkerblom, Sven Christer Svahn och Erik Granström.

Min egen relation till fantasygenren är i det närmaste obefintlig. Fantasyvågen med Sagan om ringen och Narnia på 50- och 60-talen missade jag eftersom jag inte ens var påtänkt då. När den nya vågen drog över världen på 1990-talet så hade jag blivit för gammal och lämnat barn- och ungdomsböckerna bakom mig.

Min barndoms litterära värld bestod av B. Wahlströms ungdomsböcker – Tvillingdetektiverna, Tre deckare, Kitty, Bröderna Hardy och Biggles. Jag läste aldrig Tolkien eller C.S Lewis. Inte ens Ronja Rövardotter har jag tagit mig igenom. När jag som vuxen jobbade på biblioteket orkade jag inte ta uti med genren då jag tyckte böckerna var för tjocka och belastades av för många karaktärer i töntiga magiska medeltidsvärldar. Ibland älskar jag förvisso stereotyper, men som historiker är jag inte särskilt förtjust i medeltidens schabloner.

Jag kan alltså inte fantasygenren och kan därför inte heller sätta in Kalle Holmströms ”Blåkullas väktare” i något litterärt sammanhang. Därför är det roligt att ändå kunna ge ett gott omdöme.

Faktum är att jag fastnade direkt för den här historien där vi får följa den 12-årige pojken John från Påskallavik och hans äventyr i den värld som visar sig finnas under markerna i hans hembygd.

Boken har alla de komponenter som jag förknippar med genren – talande djur och mystiska varelser, magi, underliga alternativa världar som påminner om europeisk medeltid och kampen mellan det onda och det goda.

Det som gjorde att jag sögs in i den här historien är tveklöst atmosfären och den värld som författaren ytterst skickligt beskriver in i minsta detalj. Det är magiska skogar, svampar, kristaller, hus med karaktär och förunderliga djur. Vi får till och med veta hur det låter när råttorna äter och namnet på olika bärdrycker.

Historien anknyter till den gamla köpingen Påskallaviks historia med alla sina stenbrott och släkten Callerström som ju spelade en stor roll på orten under 1700- och 1800-talet. Boken är också den första i en serie som går under namnet ”Arvet från Callerström”.

Men här finns också plats för en del andra lokala företeelser som Röde gubben och historien om de ihjälslagna pojkarna på vägen mellan Forsa och Emsfors – pojkarna som än idag hedras med färskt granris. Holmström tar sig förstås an historien med den frihet som tillkommer författare, men roligt att den fick vara med. (Jag har själv skrivit om historien i min bok ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås”).

Om jag ska ha någon kritisk synpunkt så får det bli att boken hade vunnit på ytterligare korrekturläsning. Det finns en hel del särskrivningar, felaktiga hopskrivningar där det ska vara särskrivning, missade bokstäver och ord. Detta är ett mycket vanligt fenomen när man ger ut på eget förlag och kanske inte har tillgång till professionella korrekturläsare, men lite synd när historien i övrigt är så fenomenalt bra. Låt inte detta avskräcka. Kanske kan författaren inför de två kommande böckerna skaffa fler korrekturläsare.

Kalle Holmström har skrivit en fantastiskt charmig fantasybok som varmt rekommenderas! Min spontana tanke var att den passar barn i åldern 12-15 år, men så slog det mig att den nog kan tilltala läsare i alla åldrar. För egen del ser jag fram emot fortsättningen. Två böcker till har vi blivit lovade.

Boken innehåller även några fina illustrationer som väl kompletterar texten.