Så sa mannen jag samtalade med och jag tror jag minns honom ordagrant.
Nu är det förstås bara ena sidan av verkligheten, men i den delen han uttalade
sig så är det svårt att inte ge honom rätt. Tyvärr. Han mådde inte särskilt
bra. Jag förstår honom. Det är lätt att brytas ner även om det är
skvalleraporna som förmodligen har de största problemen. De liksom pyr av
skadeglädje, avoghet och hämndbegär. Njuter av att sticka den där kniven i ryggen.
Det är sällan särskilt många som står kvar när livet går in
i mörka faser. Endast de som gick med när man går ut i ljuset på andra sidan är
värda vänskapen. Det där ska man vara noga med. Folk får gärna tycka att man är
asocial eller en dålig människa. Det är ett lågt pris att betala. Det finns ytterst få människor som jag litar på - min fru, tre barn- och ungdomsdomsvänner och någon enstaka jag lärt känna som vuxen. Många är oerhört snabba med att dra sina slutsatser, med nästan övernaturlig precision vet de allt om allt och alla, trots att de inte vet ett skit eller bara har sett en ytterst liten del av helheten.
Hur ska man då förhålla sig till det? Det svaret som jag
redan har antytt är att man väljer sina vänner med stor omsorg. Umgås bara med
dem som vill dig genuint väl. Man ska inte ha dåligt samvete om man väljer bort
visst socialt umgänge för att skydda sig själv. Det stoppar inte skitsnacket,
men det hjälper en att i alla lägen hålla huvudet högt. Hamna aldrig i det
läget att du känner pressen att bevisa din oskuld. Du har inte en jävla
skyldighet att bevisa någonting och oftast kan man inte heller det. Och
förresten är det din ensak hur ofta du städar, handlar, går på bolaget, har det
med din fru/man, hur dina ungar sköter sig, om du har skulder, om du har arbete
eller inte eller vad det nu kan vara. Man måste lära sig integritet i
praktiken.
Jag skriver alltså utifrån erfarenhet. Jag vet till och med
att människor har ställt sig för att titta in genom våra fönster bara för att
se vad vi gör eller inte gör. Och häromveckan var det någon som kastade en halv baguett mot vår dörr. Mönsterås när det är som sämst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar