Jag är hyfsat efterfrågad som föredragshållare, men en
majoritet av dem som frågar mig ställer inte ens frågan om jag vill ha betalt.
De tar mig för given. Andra frågar OM jag vill ha betalt eller inte. Det rätta
hade förstås varit att fråga hur mycket jag kostar.
I en mening får jag skylla mig själv då jag sällan har tagit
betalt i min hemkommun, utan varit för snäll och drivits av idealitet. Ofta
handlar det om ideella föreningar och jag vill gärna ge något till min hembygd.
Men det jag redovisat här är likväl den allmänna attityden till kulturarbete.
Det är långt ifrån givet att man ska ha betalt. Det där med kultur är liksom
något man river av i hast på sin fritid och ”du har ju ändå så roligt och
brinner för ämnet”. Skulle man ställa samma fråga – ”vill du ha betalt” - till
en hantverkare? Nej, givetvis inte. Där är det redan i utgångsläget självklart
att han ska få betalt.
Hädanefter kommer jag att ta betalt, utom i de fall där jag
redan lovat att uppträda gratis. Jag är professionell på det jag gör och tänker
börja värdera mitt arbete därefter. Att förbereda ett föredrag tar åtskilliga
veckor, ibland månader, särskilt i de fall det handlar om ny forskning,
samtidigt som jag ger allt när föredraget hålls.
Under årens lopp har jag mött de mest förunderliga
kommentarer från människor som inte är insatta i yrket. Ibland har jag fått
förfrågningar om jag kan komma och hålla föredrag om två dagar. Jag brukar
förstås förklara att jag inte kan hålla föredrag med så kort varsel, inte
ens ett som jag hållit tidigare. En gång fick jag frågan om jag kunde skriva en
snabbare och sämre artikel om jag slapp skriva under med mitt namn, dvs om jag
slapp stå för hafsjobbet. Det är som om jag skulle be en byggnadsarbetare att
göra ett snabbt fuskbygge och samtidigt lova att inte tala om vem som byggt
huset. Är man seriös så har man ju en yrkesheder. Jag tänker börja slå vakt om
den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar