Endast om man har en viss mörkersyn tror jag man kan se
livets rätta värde. Den där ytliga glättiga glädjen ger jag inte mycket för.
Många tror att höga glada skratt är ett tecken på välmående. Det behöver det
inte alls vara. Låt oss som gör ett allvarligt intryck få vara just allvarliga.
Det är alldeles för lite allvar i vår tid. Även humor är förstås allvar, men
det visste ni förstås redan.
Det finns människor som finner livet tämligen meningslöst,
men de försöker förverkliga livets mening genom sina barn. En del som skaffar
många barn gör det just för att barnen är det enda som skänker dem mening. Det
är osunt.
Man borde aldrig försöka förverkliga sig själv genom sina
barn. Visserligen är jag tämligen övertygad om att 90 procent av det vår dotter
kan om världen har hon lärt sig av oss föräldrar och inte i skolan (av den
enkla anledningen att skolan och vi troligen har olika syn på vad som är viktig
kunskap, samt att skolans pedagogik inte är anpassad efter vår dotters sätt att
se på tillvaron).
Men jag skulle aldrig försöka pådyvla min dotter mina
intressen. Hittills har hon inte visat något större intresse för historia, tror
hon själv. Men det beror på hur frågan ställs. Om jag visar henne skolans
historiebok och frågar om historia är intressant, får jag ett ”nej” till svar. Om
jag däremot tar med henne till ett spännande slott eller en ruin så kommer
frågorna som visar på ett stort intresse. Det handlar om pedagogik och om att
levandegöra på ett relevant sätt.
 |
| Min dotter och jag vid Gråborg på Öland för några år sedan. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar