7 mars 2016

Mönsterås självbild och historiska identitet


Säga vad man vill, men Mönsterås har varit duktig på att exportera sin moderna självbild, det vill säga bilden av Mönsterås som en välskött kommun där alla trivs och mår bra. Även journalister brukar köpa den där bilden utan några större ambitioner till kritisk granskning.

I en mening stämmer säkert bilden någotsånär. Jämfört med många andra kommuner är Mönsterås relativt välskött med stabil ekonomi och verksamheter som rullar på. Å andra sidan kräver det inte allt för mycket att finna företeelser och utvecklingslinjer som gör att den positiva bilden i någon mån krackelerar. Det kan handla om hur vissa områden av kommunen försummats i jämförelse med centralorten, utvecklingen på Oknö, de icke fungerande skolorna, tystnadens kultur i politiken, en tendens till okänslighet inför historiska byggnader och en hel del ytterligare. Och går vi lite längre tillbaka så kan man nämna en misslyckad järnvägssatsning vid 1900-talets början och diverse ekonomiska oegentligheter på 1960-talet där Mönsterås till slut hamnade under statlig tvångsförvaltning. Kanske inte så roligt att nämna, men ändå en väsentlig del av vår historia som inte ska sopas under mattan. Det är viktigt att våga problematisera självbilden.

Men om vi bortser från de senaste 30 åren så kan man fråga sig om Mönsterås har någon historisk självbild, något specifikt i historien som man hakar upp sin identitet på?

När man byggde det nya biblioteket så valde man att smycka glaspartier med stadsprivilegierna från 1604. Dessa stadsprivilegier hade jag och min vän Roger Axelsson funnit i original i Riksarkivet bara ett par år innan bygget. Varför valde man just dessa? Var det bara för att de är estetiskt vackra eller var det en stolthet över att Mönsterås en gång varit stad? 

Hur länge vi var stad vet vi faktiskt inte. Vi kan ha slutat vara stad långt innan danskarna brände Mönsterås 1612. Det beror förmodligen på om Mönsterås betalade in sin avgift till Kronan som den skulle. Så om tanken var att biblioteket skulle smyckas med något centralt från Mönsterås historia, så var stadsprivilegierna ett tveksamt val. Mönsterås extremt korta tid som stad var försumbar. Däremot är privilegierna oerhört vackra, så av estetiska skäl fyller de ändå sin funktion.

En annan identitetsmarkör som också visas på biblioteket är Carl Boberg, mest känd för den internationellt kända psalmen O, Store Gud. 

Krossade stadsdrömmar och en one-hit-wonder-pastor. Är det vad kommunen vill visa upp i sin mest välbesökta offentliga byggnad? Ja, det behöver ju inte vara fel, men man hade förstås kunnat välja något annat.

Egentligen finner nog Mönsterås sin starkaste identitet som gammal köping med Storgatan som huvudstråk. Mönsterås - den olydiga kusinen från landet som överlevt både stormaktskrig och Kalmardominans. 

Givetvis kan man också lyfta fram ortens industriella expansion efter andra världskriget, eller varför inte ortens största industri från 1800-talet – tändsticksfabriken.

Sedan finns det väl fler enskilda händelser och personer som man skulle kunna väva in i sitt identitetsskapande. Mönsterås har ju i alla tider varit en inflyttningsort och mötesplats. Det började som en marknadsplats som lockade folk på flera mils omkrets. Hospitalet och sedermera klostret innebar också att människor och idéer kom till bygden utifrån. Under köpingstiden kom många hit från Kalmar, men även från helt andra delar av Sverige, samt Tyskland. Även efter andra världskriget blev Mönsterås ånyo en inflyttningsort, så man kan utan överdrift säga att Mönsterås som handelsort och sedermera industriort har byggt sitt välstånd genom att ta in arbetskraft och idéer utifrån i kombination med ortens egen erfarenhet. Mönsterås kanske enskilt viktigaste person efter andra världskriget Viktor O Lund kom ju inflyttad från Dalarna. Och Mönsterås kommunalråd de senaste 30 åren kommer ju ursprungligen från Läckeby om jag minns rätt.

Ja, vad utgör egentligen Mönsterås historiska identitet? Det kan man fundera på.

Inga kommentarer: