Sprida kunskaper

Det är frestande att lägga bort allt utom sina specialintressen. Livet blir betydligt enklare. Till och med människor som har svårt för mig, brukar ibland tillstå att jag i alla fall kan det där med historia, och så hoppas de kanske att jag ska ägna mig åt det och sluta skriva inlägg om kommunens bostadspolitik eller skolans brister. Jo men visst – jag skulle givetvis ha fler vänner om jag enbart nördade ner mig i historiska källor och släppte nutidsengagemanget. Vi gör alla våra val och får betala priset för dem.

Anledningen till att jag ger ut böcker och håller föredrag grundar sig på en mycket enkel princip – kunskaper skall spridas. I universitetsvärlden kallas det för det tredje uppgiften. Det ingår i uppdraget att förmedla forskningsrön till allmänheten. Förr kallades det även för ”folkbildning”, ett vackert ord som man kanske övergett därför att det kan låta lite ”von oben” och folk vill inte låta sig bildas av någon längre.

Det fanns en tid när historiker inte var så noga med att popularisera sina rön. De skrev mest för en inomvetenskaplig krets i facktidskrifter. Eller så gav man ut smala böcker med krångliga teoretiska resonemang. Jag hade turen att få läsa historia i Växjö för Lars-Olof Larsson som redan var etablerad som populärvetenskaplig författare när jag började. Där fick jag direkt lära mig vikten av att sprida forskningsresultat och att skriva så begripligt som möjligt.

Förutom en mängd artiklar har jag gett ut tre ”riktiga” böcker, varav två kan sägas ha med historia att göra.

2011 gav jag ut ”På Åsen – en resa genom tidernas Mönsterås”. Den består av drygt 50 fristående kapitel om Mönsteråsbygdens historia. Boken är ytterst opretentiös. Egentligen var tanken att samla ihop några av de historiska artiklar jag skrivit på bloggen, och i stort är det också så det blev, även om jag finslipade språket en aning. Men det är förklaringen till varför den saknar noter och ibland inte går på djupet eller alltid sätter in skeenden i sina historiska sammanhang.

2013 gav jag ut mina memoarer – ”Mönsteråsbarn”. Den innehåller förstås också mycket historia eftersom jag försöker sätta in mitt liv i ett historiskt sammanhang. Men det mesta är förstås hågkomster, vilket ofta skiljer sig en del från mer vetenskapligt hållna artiklar.

Min deckare från förra året, Muddern, är ju ingen historiebok alls, även om den har en historisk dimension.

Av de böcker jag hittills har gett ut är jag tveklöst mest stolt över memoarerna, Mönsteråsbarn. Den tycker jag håller rakt igenom. ”På Åsen – En resa genom tidernas Mönsterås” är kanske ganska trevlig, men vissa kapitel är grunda. Där finns dock ett tiotal kapitel som jag tycker bidrar med något väsentligt. Om man använder boken för att väcka intresset för lokal historia så kan den nog fungera.

Nästa projekt är tänkt att bli något mer seriöst – Mönsterås tid som köping i tre band. Där ska jag använda mig av noter och läsa in mig på olika forskningslägen. Målsättningen är ändå att skriva lättsamt. Vi får se hur det går.