Utan argument

En professor i historia kallade mig en gång för en polemiker. Hon sa det i positiv mening. Jag tycker om att debattera och det uppskattades i den miljö jag befann mig i. I de flesta länder är det inget konstigt, men i det konflikträdda Sverige brukar människor som debatterar eller står upp för specifika värden få höra allt möjligt. I bästa och i sällsynta fall kan de få höra att de har civilkurage. Men allt för ofta får de höra att de är stridslystna och hämndgiriga skumraskfigurer i gränslandet till dunkla psykologiska landskap. De som slänger ur sig sådant avslöjar därmed sin pinsamma brist på argument.

Min mormor, som jag saknar oerhört mycket, fick ibland höra att hon var stingslig. Det kan man nog ärligt säga att hon inte var. Däremot är hon väl förankrad i sina övertygelser och tvekade inte att framföra dem. En del hade väl svårt att hantera det och saknade argument.

Överhuvudtaget saknar jag ofta argument i debatter. Folk slänger i alldeles för hög grad ur sig personangrepp eller guilt by association.

Nå, finns det då inte någon skum psykologisk hörna där jag kan ringas in. Mina meningsmotståndare (inte människomotståndare, en viktig åtskillnad) skulle ju få det så mycket enklare om de kunde sätta en stämpel. Psykopat? Nej, tyvärr. Jag checkade med de 20 klassiska kriterierna, men lyckades mirakulöst nog inte klara av en enda. Inte ens den grandiosa självbilden. Det är väl snarare så att jag har lite låga tankar om mig själv. Att jag sedan förmodligen har ett visst bekräftelsebehov är en annan femma. Möjligen är jag en besserwisser och alltid retar det någon, men denna besserwissriga attityd bottnar inte i höga tankar om mig själv, utan höga tankar om kunskaper. Nå, mytoman då? Nej, då, ljuger ytterst sällan och om det blir fel ibland beror det på minnet. Har läst om det mesta, men sorry. Inget stämmer. Möjligen är jag lite introvert och antisocial, men inte så mycket att det räknas som personlighetsstörning.

Det jag egentligen vill komma till är två saker. 1. Låt inte människor sätta stämplar på dig. Det visar bara att de saknar argument. 2. Sluta gräv i ditt psyke. Du lider med all sannolikhet inte av någon personlighetsstörning. Möjligen befinner du dig inte i den sociala mittfåran och det räcker ofta för att somliga ska börja prata diagnoser.

För egen del vet jag att det finns en myt om att jag skulle vara en verbal stridis. Det stämmer inte alls. Jag arbetar smidigt med mina arbetskamrater och har så gjort på alla de arbetsplatser jag varit på. De gånger i mitt liv jag tagit strid har det i regel handlat om att min familj blivit utsatt, någon gång jag själv. Inget anmärkningsvärt alls.

Men varför skriver du om problem och konflikter på bloggen? En minoritet av inläggen handlar om det. Ungefär 70 % handlar om historia och fotboll. Resten om mitt liv. Bara 30% alltså. På de flesta bloggar handlar 100% om den personens liv. 

Nu är det i och för sig alltså brukligt att bloggar handlar om det liv man lever. Att sedan vissa inte anser det lämpligt eller är vana vid den typen av berättelser är inte mitt problem. Redan Strindberg (ingen jämförelse i övrigt) fick skit för att han vävde in sina konflikter i böckerna. Vi som använder det skrivna ordet och är berättar- eller författartyper får ofta höra att vi lämnar ut för mycket. Det får man lära sig att leva med.

Men så har vi då det ultimata beviset för min galenskap som jag inte kommer undan. Jag gillar Morrissey. Tycker man om en sådan knäppgök, måste man ju vara knäpp själv. Kanske är det så att vi lever i helt olika världar. Morrissey är en subkultur i Mönsterås. På andra platser jag levt på var han det normala sättet att nalkas världen. Who cares?