Vi som faktiskt aldrig ändrade oss...

Ernst-Hugo briljerar.

https://www.youtube.com/watch?v=QM2TiJMADro

Dagens fredagsfunderingar uppehåller sig vid vår tids underligheter och låt mig börja i Stockholm där det är underligare än någonsin.

Den svenska rikspolitiken imponerar inte just nu. Vi har ett feministiskt miljöparti som gett fritt spelrum för islamister. Vi har ett högerextremt nationalistparti med rötter inom nazismen som ungefär 20% av svenska folket verkar vara beredda att rösta på. Vi har ett liberalt parti som vill ha fler regler och hårdare tag. Ett gammalt konservativt bondeparti som blivit ultraliberalt. Ett moderat högerparti som kallar sig arbetarparti och ändrar sig hit och dit beroende på vem som är partiledare. Ett Kristdemokratiskt parti där det blivit en belastning att ta sin kristna tro på allvar. Ett vänsterparti som mer betonar kön än klass. Socialdemokraterna som vimsar runt i mitten där klassiska ideal bara blivit floskler. Ja, hjälp! Sänd oss en Tage Erlander, en Torbjörn Fälldin eller en Gösta Bohman. Till och med Ola Ullsten framstår i dessa dagar som en genial politiker.

Svensk skola imponerar inte heller, enligt Autism- och Aspergerförbundet som gjort en undersökning som visat att skolan inte verkar bry sig om att följa lagen och ge det stöd som de med autism har rätt till. Det här visste vi ju redan, men kan vara bra att få det svart på vitt.

Vi som faktiskt aldrig ändrade oss. Redan när jag var liten ville jag undvika ”medel”. Ville inte bli medelsvensson, inte lyssna på medelmusik, inte bli medelklass. Det berodde inte på att jag såg ner på det livet. Ingen elitism eller märkvärdighet. Det verkade bara vara så erbarmligt trist. På den tiden fann man ju utan problem likasinnade. Idag är vi en liten skara kvar som håller fast vid våra ideal. Det handlar inte om att vara sig själv nog, men om att man noga väljer sina förebilder och följer sitt hjärta. Vi som faktiskt aldrig ändrade oss. Sedan finns det dom som ändrade sig och som plötsligt tycker att förändring är något positivt som visar att man är öppen för omvärlden (s) påtryckningar.

Jesus, Mormor och morfar, morbror Beje, Alvar, Olof Palme, Torbjörn Fälldin, Lars-Olof Larsson, Morrissey, Ernst-Hugo Järegård, Hubert, Thåström. Inte f-n ändrade dom sig.
I ett avseende har jag dock ändrat mig. I barndomen var jag tyst och blyg. Idag håller jag föredrag utan att känna obehag. Hade givetvis varit tacksam om jag sluppit höra allt klander för min tystnad i unga år. Men när jag märkte att jag behärskade orden, så blev det inte längre så farligt att tala. Och när jag så plötsligt skulle undervisa hade jag inte så mycket att välja på.

Jag var blyg och gillade inte kameran.

Noterar i övrigt att många gör sig lustiga över det man kallar ”den nya svenska kränkhetskulturen”. Nå, den är varken specifikt svensk eller ny. Sverige var i äldre tider (1600-talet och bakåt) ett samhälle där människor stämde varandra för minsta lilla. De blev kränkta för minsta okvädesord. Hedern var viktig och skulle återupprättas. Det handlade om din sociala överlevnad. Idag är orsakerna mer egocentriska, men likväl, något nytt fenomen är det absolut inte. Det är inte heller något typiskt svenskt. Tror man drivit det än längre i England och USA där folk stämmer varandra för precis allt.

Problemet med att alla känner sig kränkta, är att riktiga kränkningar till slut förminskas eller förlöjligas.

Då övergår vi till vår tids alla privatspanare och ”poliser”. De finns i alla miljöer. Varje trappuppgång brukar ha en egen polis, ett spanande öga som noterar minsta ljud efter klockan 22, minsta spring i trappan, smällande dörrar och skrikande ungar. Rapporterna till bostadsbolaget upptar ofta flera hyllmeter. Samma typ av poliser kan man hitta på lite större arbetsplatser och i klassrummen. Människor som tar på sig uppgifter ingen har gett dem. Komplikationerna kan bli många när människor gör sådant som myndigheter ska göra. Det har blivit en trend att tillrättavisa och anmäla folk för allt möjligt vare sig det finns grund för det eller inte. Man kallar det till och med en plikt och civilkurage, vilket det förstås inte är. Det är bara självpåtagen präktighet och moralism.

Min egen vecka har varit ganska bra. Läxtrycket har varit tungt nu, så det har inte blivit mycket tid över till att sköta hem och trädgård. De barn som inte har föräldrar som slutar jobbet i hyfsad tid har det nog inte så lätt, såvida man nu inte reder ut alla läxor utan stöd. Skolans läxhjälp finns ju också, men den är ju bara någon timme och förslår inte långt.

Lokalfotbollen har kört igång och tja…livet lyfter ju lite.

Eggstone är tillbaka efter 19 år och det blev ju en väldigt fin låt.