Om social paria och en del annat...

Gröna köpingen hade häromveckan en artikel om människor som av olika anledningar inte hälsar fast de borde. Det där kan man fundera på. Jag missar tyvärr att hälsa allt som oftast då jag går i andra tankar. Beklagligt.

Ett annat fenomen är social paria. Där kan man hamna av olika anledningar. Jag har bara delvis upplevt det, eftersom jag alltid haft några vänner och sammanhang där jag är välkommen och uppskattas för den jag nu råkar vara. Men det finns också miljöer där jag inte anses fin eller smidig nog. Miljöer där det är viktigt att kunna de sociala koderna. Miljöer där intresset för den enskilda människan är noll och där den sociala teatern är allt.

Av någon anledning är man inte tillräckligt rumsren. Orsakerna kan vara flera – för tyst, för frispråkig, fel social bakgrund, fel klädstil, fel hudfärg, fel åsikt. Spelar ingen roll vad du har för kunskaper eller egenskaper i övrigt.

Det där ska man inte bli allt för ledsen för. Det går alltid att hitta andra vägar framåt, andra sammanhang. För egen del lider jag dessutom inte av att vara ensam. 90% av min sociala samvaro har jag i olika nätverk på Internet, främst sådana som kan relateras till mina intressen. Ibland hör jag människor säga att det är bättre att umgås ”på riktigt”. Vad är det? Är det inte på riktigt bara för att jag inte rent fysiskt kan ta på en människa? Jag tror att det rent filosofiskt kan bli svårt att framgångsrikt försvara en sådan ståndpunkt. Definitionen av umgås blir då oerhört snäv.

Nå, det finns ingen anledning att träta med människor som inte vill ha med en att göra bara för att de lider av högfärd eller inte vill svärta sitt sociala anseende.

Mina förfäder kommer från samhällets botten. Jag har underklassen i generna. Jag har inte bildning eller fint uppförande med mig. Somliga kan nosa sig till det och missar sällan en chans när jag andas osäkerhet eller inte kan de sociala koderna, inte vet hur man bör klä sig, inte har en aning om vad man bör säga, inte vet när man får börja äta, inte har en susning om vilka samtalsämnen som är tabu. Är man sprungen ur landsbygdens trasproletariat så är det särskilt stötande om man är en besserwisser, vilket jag inte kan förneka att jag är. Jag får under inga omständigheter kunna mer än dem som har det i blodet.

Mormor och morfar tillhörde de sista statarna i Sverige innan systemet avvecklades 1945. Närmare 20 år i systemet med kringflackande liv och 10 barn att försörja karvade fram karaktärsfasta personligheter. Jag vill inte romantisera det kärva livet, men mormor och morfar hade lärt sig att se sitt värde och skulle aldrig komma på tanken att krusa för människor. Min far växte upp i en backstuga och blev industriarbetare. Min mor var plastfabriksarbeterska, sömmerska och hemmafru.

Snart ska jag på en klassåterträff, och jag vet att en del skyr sådana för att man förväntas berätta om sitt liv. Hur allt har gått. Risken finns ju att människor börjar jämföra. Spelar ingen roll för mig. Det finns ingen anledning att ha prestige. Somliga har gjort karriär, andra inte. Människor är intressanta oavsett. Men frågorna är tänkvärda. Vad blev det av oss? Vilka vägar valde vi och blev det som vi hade tänkt oss? Den sista frågan lär vi inte få svar på. Den går lite för djupt.

Imorgon väntar fotbollsderby. På lördag klassträffen. Om jag inte blir förkyld.