19 juni 2016

Dags för kyrkan att predika evangelium...

Det var länge sedan jag skrev något om kristen tro. Det beror inte på att den är oväsentlig. Tvärt om. Men kunskapen om kristen tro är så låg i Sverige att det nästan är omöjligt att belysa ämnet. Även i församlingarnas innersta kretsar har det skett en underlig förskjutning de senaste årtiondena. Kyrkan har allt mer blivit en organisation som bärs av sina idéer, mer än den gemenskap kring Jesus Kristus som den borde vara.

Går man på en gudstjänst en helt vanlig söndag så kan man i och för sig få höra många fina ord. Ord om medmänsklighet och allas lika värde. Ord om vad vi kan göra för vår värld. Fint. Men är det evangelium? Nej, att tala om vad vi ska göra är lag och krav, inte evangelium.

Många som går in i en kyrka känner sig nedtyngda av allt som tynger. Egna tillkortakommanden och mödor av olika slag. I gudstjänsten ska de få chansen att bli befriade, inte nedtyngda av alla nya pk-krav. Kyrkan ska inte vara moralens väktare (även om man självklart ska stå upp för Guds rikes värderingar, förr sexualmoral, nu mer miljömoral och medmänsklighetskrav). Men till och med i frikyrkorna hör man allt oftare predikningar om hur man ska leva, precis om om det vore ett fritt val, precis som om man kunde välja att vara god. Precis som om vi kunde leva gott och riktigt i egen kraft utan Guds kraft i evangelium, utan sakramenten. 

Kyrkan måste börja predika evangelium, klart och tydligt. Det glada budskapet om Jesus och syndernas förlåtelse. Predikar man lagen är det för att driva människor till Kristus. Då får de goda gärningarna sin rätta plats. De kommer naturligt precis som frukten på ett träd. Man kan aldrig befalla ett träd att ge frukt. Aldrig befalla människor att vara goda, att visa barmhärtighet, att visa karaktär. Frukten kommer av gemenskapen med stammen och rötterna. Därmed är det förstås viktig att ta del av sakramenten, de medel Gud har skänkt.

När jag bodde i Växjö kunde man i regel åka ut till valfri kyrka på landet. Fokus låg på Jesus. Prästen predikade Ordet minst 30 minuter, alltid med en evangelisk betoning. Syndabekännelsen stressades inte igenom. Var man sjuk var det inga problem att få förbön.

Jag ska försöka bli en flitigare gudstjänstdeltagare. Kan bara hoppas på att fokus ligger på Jesus och evangeliet. Men jag skulle inte platsa i någon av dagens präktiga församlingar. Jag skulle inte betraktas som tillräckligt helgad, inte tillräckligt rumsren. För stridbar, för pessimistisk, för rak, för mycket ensamvarg, för negativ och bitter. Men allt det där vet jag ju redan. I frikyrkans positivistiska värld behövs inte mycket för att man ska betraktas som negativ och bitter. Men hur eller hur - på vilket sätt blir jag hjälpt av sådana moralkakor från präktiga människor som tror att de själva valt att inte vara negativa? Bara Guds kraft kan befria från sådant. Dessutom skulle Jesus ha betraktas som en riktig gnällspik i dagen kyrka. Sa han inte att varje dag har nog av sin egen plåga.

Sanningen är att evangelium inte alltid är populärt eftersom det tar fokus bort från min egen förmåga och fokuserar på Jesus. Egenrättfärdigheten får sig en knäck. Och tänk Gud bevars om jag skulle bli frisk från en sjukdom. Något i grunden positivt skulle i den otroende omgivningen förvandlas till något suspekt.

För egen del tänker jag lägga ut en mindre bibelfundering på bloggen varje vecka. Det ska inte betraktas som ordets förkunnelse i vanlig mening. För det anser jag att man ska ha biskops delegation.

Inga kommentarer: