Finns det liv är det aldrig för sent...

Såg att landshövdingen ska sluta supa. Bra, hoppas verkligen han lyckas, men varför får han hyllningar? Alkoholism är ingen sjukdom som det är så populärt att hävda. Jag har sett skiten på nära håll under min uppväxt. Alkoholism är förstås en tragedi, men bottnar alltid i egna val, låt vara att omständigheterna kan vara tuffa. Men du har alltid ett eget ansvar för vad och hur mycket du dricker. Ska man verkligen behöva skriva en sådan självklar floskel.

Men nu ska han vara sjukskriven för att sluta dricka. Ok, jag kanske skulle ha sjukskrivit mig förra året när jag slutade med osund kost och bröt mitt chipsberoende. Självklart gjorde jag inte det, utan vävde in det i mitt vanliga vardagsliv. Jag har fått en del chipsåterfall efter det, men det beror inte på sjukdom, utan enbart på bristande karaktär. Men hur kan du jämföra alkoholism med chipsholism? Klart jag kan. Är övertygad om att en chipspåse är minst lika farlig som en fylla.

Det som däremot är bra med landshövdingens agerande är öppenheten. När jag växte upp var hyckleriet det gängse. Att ha problem med alkohol var något man skämdes för, såvida man nu inte råkade vara offentlig a-lagare och satt i kyrkparken och väntade på att bolaget skulle öppna. Jo, Systembolaget låg då mitt på Storgatan.

Inte minst i den religiösa värld jag befann mig frodades fariseismen och den dömande tonen. Där gällde sträng absolutism, trots att Bibeln har en i grunden positiv syn på måttligt intagande av vin. Den som var i den miljön och hade problem ansträngde sig förstås extra mycket för att dölja det. Denna absolutism bottnade egentligen inte i trohet mot skriften, för om man hade varit den trogen hade man försvarat både absolutism och måttlighet, utan hade sina rötter i det försupna och ganska så nedgångna Sverige som existerade när väckelsen tog sin början. (Om någon vill sätta sig in i skillnaden mellan absolutism och nykterhet, rekommenderas denna artikel)

Nog om det. Sommaren är som vanligt jäkligt överskattad. Trodde jag skulle känna annorlunda i år, men det är andra faktorer som avgör hur man mår. Inte vilken årstid som råder. Mår jag således dåligt? Nej, känner mig bara sorgsen över saker som jag inte råder över, vilket jag i och för sig alltid har gjort. På något sätt står jag ändå stadigt. Med åren lär man sig vissa förhållningssätt. Kalla det stoicism eller jämnmod om du vill. Eller är det kanske hoppet om att tillvaron en dag kommer att bli annorlunda. Frågan är bara vad himlen ska med en historiker till. Där ska man inte minnas det förflutna om jag förstått rätt. Och så mycket annat duger jag inte till.