”Tack för boken, jag hoppas jag hinner läsa den innan jag
dör.”
Orden från kvinnan som just öppnat dörren och som nu höll i
boken jag räckt henne fick mig att studsa till. Jag visste inte att hon var
döende. Jag visste inte ens att hon var sjuk. Men hon hann läsa boken och jag
känner mig hedrad att hon valde att lägga några av sina sista dagar i livet på
min bok.
Bland det mest smärtsamma jag vet är att inte nå fram till
en människa. Det behöver inte bero på språkförbistring, utan kan lika väl bero
på olika referensramar eller ovilja att lyssna. Värst blir det när två som vill
förstå misslyckas. När man inte når varandra på djupet.
Midsommar – som egentligen borde vara vår nationaldag. 6
juni har ärligt talat inte så mycket att bjuda på. Att Gustav Vasa blev kung? Vad
gjorde han med Småland? Nej 6 juni är ett projekt från överheten. Midsommar är
den folkliga nationaldagen.
Av någon förunderlig anledning har jag aldrig varit berusad
en enda midsommar. Det beror tyvärr inte på något slags ställningstagande. Det
har bara blivit så. Berusade människor är så trista att titta och lyssna på.
Och sedan jag fick barn finns det inte ens på kartan.
I år innebar min midsommar en tokförkylning. Hade det ändå
trevligt på annan ort med nära och kära. Ikväll blir det kurering hemma. Sedan
ska jag försöka komma ut lite i naturen. Den brukar inte vara min vän, men jag
ska ge den en chans.
Bland det värsta jag vet i litteraturen är så kallad ”feel-good-litteratur”.
Ändå dristar jag mig att skriva – ha inte för låga tankar om dig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar