Teologisk bredd

Ibland möter jag kristna som står oerhört starka i en viss kristen tradition. Ibland på ett krampaktigt sätt. Det får de givetvis göra. Det gör dem inte mindre kristna. Bara de är i Kristus. Men tänk så mycket man missar om man bara håller sig till en tradition, när nu Guds församling råkar vara så rik. En organism där den Helige ande har verkat under 2 000 år. Då blir det ju väldigt underligt om man ska sitta stilla på sin lilla gren och vägra ta del av alla de andra miljarder grenarnas erfarenheter och funderingar. Jag är övertygad om att det är tillsammans som man kan nå sanningens fullhet.

När jag flyttade till Växjö så flyttade jag till gammelkyrkligt land. Ett område där man gärna retade djävulen, egenrättfärdigheten och hyckleriet med en sup. Det var en djupgående fromhet med Jesus och nåden i fokus. Själv sökte jag mig av tradition till en av ortens frikyrkor som var ansluten till Pingströrelsen och Örebromission.

Men det var förstås omöjligt att inte låta sig influeras av de gammelkyrkliga. De sände närradio varje onsdag, jag gick ibland på gudstjänster där rejäla svartrockar predikade, jag började läsa deras andliga fäder.

I bygden fanns också karismatiska rörelser inom Svenska kyrkan. En hel del blev både troende, botade och befriade. Jag var med där också. Bland profeterna.

Traditionell frikyrka, gammelkyrklighet och karismatik på luthersk grund. Varför skulle jag välja bort det ena eller det andra? Det hände också att jag läste böcker av katolska och ortodoxa författare.

Allt detta gav en djupare förståelse för och inblick i Guds verk. Lite mindre trygg i sitt eget, men definitivt berikad. Det man också insåg var att en hel del av det som på ytan kunde framstå som teologiska motsättningar egentligen bara var olika djup.