Populärvetenskap eller flamstrams?

Var går gränsen mellan populärvetenskaplig kunskapsförmedling och flamstrams? Var blir det för mycket underhållning på kunskapernas bekostnad? Hur har vi överhuvudtaget hamnat i en sits där allt måste vara underhållning för att människor ska vilja lyssna? Min kamrat Olle Larsson har skrivit en bra krönikai ämnet i Smålandsposten (artikeln går säkert inte att läsa via länken, men ni kan ju alltid ta en provprenumeration på 1 kr för en månad). 

Han konstaterar, apropå det nya flamsiga Fråga Lund som nu går på TV, att ”Jag längtar tillbaka till den tid då kunskapen i tv förmedlades av lärda män och kvinnor klädda i olika nyanser av grått och de kloka svaren på frågorna betraktades som underhållning i sig.”

Så är det. Jag tänker ofta på att mina föredrag, artiklar och böcker ska hålla sig inom ramarna för seriös kunskapsförmedling. Givetvis får det gärna vara trevligt också, kanske också locka till ett och annat skratt, men flams får det inte bli. Huvudsyftet med ett föredrag är aldrig att underhålla, utan att förmedla kunskaper, hypoteser eller nya rön från forskningsfronten.

Man kan förstås fråga sig varför man överhuvudtaget håller på med föreläsningar. Det går egentligen helt emot min blyga personlighet. Men kanske är det som Olle skriver i en annan krönika. Det handlar om bekräftelsen, om ruset. Så kan det förstås vara, om man är bottenärlig. Man ska inte underskatta bekräftelsen som drivkraft. Och bekräftelsen blir kanske särskilt viktig om man inte fick bekräftelse i sin barndom eller har mött för många som satt käppar i hjulen för en som vuxen. Ett litet uns revanschism finns det i det. De som sa att man inte dög till något…ok, men jag lyckades i alla fall ge ut några böcker och hålla några uppskattade föredrag.

Förhoppningsvis finns det även ett genuint intresse av att förmedla något. Jag tror det.

Mormors och morfars hus i Mjölerum, Fliseryds socken. Där blev man sedd och fick bekräftelse.