Att alltid göra sitt bästa...

Jag är inte perfektionist, men försöker alltid göra ett så bra jobb som möjligt någonstans i gränslandet där kapaciteten tar slut. Det handlar om självrespekt, men också om respekt för uppdragsgivare och mottagare (läsare, åhörare etc). Man ska helt enkelt leverera, som den unga generationen säger. Man behöver inte gilla allt jag skriver eller säger, men ingen ska behöva tvivla på att jag gjort mitt absoluta bästa.

En gång fick jag kritik för att jag hade skrivit en för bra artikel. Jo jag vet att det inte låter klokt, men i Mönsterås är allt möjligt. Kritiken gick ut på att det hade tagit för lång tid. Jag skulle ha hafsat fram något snabbt. Jag försökte förklara att det skulle vara med i en bok och att artikeln genom sin höga kvalitet skulle gynna arbetsgivaren. Men för det fick jag inget gehör. Det är enda gången jag har fått kritik för att jag utnyttjat min kompetens. Kompetens och kvalitet kräver givetvis tid. Som historiker vill jag inte lira i div 6.

Känns konstigt att vara sjukskriven utan infektion, men för en gångs skull lyssnade jag både på min kropp och mina rådgivare. Jo även vi vanliga mår bra av att ha rådgivare och nu var det ingen tvekan. Växer sig frustrationen för stark riskerar man att förlora all arbetsglädje och all yrkesheder. Tänker inte låta det ske.

Solhem ska rivas. Trist givetvis. 50 år för ett hus är ju ingenting och resursslöseri. Många har dessutom minnen kopplade till det huset. Men om man nu ändå ska bygga nytt, så är jag glad att det blev Iréne som får bygga. En gammal klasskamrat till mig som vet vad hon gör. Var på Solhem och fotade interiören häromdagen. Nästan inget kvar från 60-talet, men ändå.