Sjukskriven på Kevershäll

Det finns uppenbarligen dom som läst min bok Mönsteråsbarn och häpnat. Häpnat över att jag kan skriva som jag gör om min barndom. De hakar upp sig på just den sidan som är lite känslig – den om mina föräldrars skilsmässa och det som följde. Det finns emellertid ingen anledning att vältra sig i den tiden. Ni som gör det kan kanske vända blad nu. Min barndom var i stort sett lycklig fram till 15-årsåldern och jag har givetvis legitim rätt att ge min version av mitt liv. Lämna min mor ifred.

Jag har sjukskrivit mig. Det finns en gräns även för mig. Och den här gången kommer jag inte att acceptera att det vänds emot mig. Jag har krupit alldeles för mycket i mitt liv och bett folk om förlåtelse även när det inte skulle behövas. Men nu får det vara slut med det. Nån jävla ordning ska det va i ett parti, som CH Hermansson en gång sa. Jag duger visst bara så länge jag drar fulla hus på föreläsningarna. Så fort det är över så verkar det vara fritt fram att ge sig på mig.

Men jag har både en yrkesstolthet och ett människovärde som jag tänker vara rädd om. Efter mitt föredrag förra veckan var det en som skrev: ”En mästerligt framförd odyssé genom 800 år av krig och oroligheter i Stranda härad. Tack för en intressant kväll Jonny!” Det värmde. Skriver inte det för att skryta, men när man känner sig nedtryckt så får man leva på sådant. De flesta jag har omkring mig uppskattar det jag gör. Men några få tror att det är jag som hamnar i konflikter hela tiden, men så är det faktiskt inte. Har väl sagt ifrån ett par gånger i livet men har enbart positiva vitsord från tidigare arbetsgivare. Inte minst vad gäller service, smidighet och entusiasm. Och att jag är en god kamrat. Visst kan jag vara polemisk i debatter, men det är i sak, aldrig person.

Det är viktigt att se helheten och uppmuntra människor. Lyfta, inte sänka. Jag hörde om en man som var lite före sin tid på 60-talet och som alltid diskade hemma. Men frun var aldrig nöjd. Istället för att vara tacksam för att han diskade så klagade hon alltid på att han satte porslinet på fel plats i skåpen. Pressa inte bilden, men så kan man känna det ibland, men inte i hemmet då. Till slut handlar det bara om att återfinna sitt människovärde. Om min arbetsgivare slarvar bort mig är det ärligt talat inte mitt problem. Jag har gett dom så mycket under 6 år av mitt liv. Allt utifrån stadgarna om att ”värna om och väcka intresse för hembygdens nedärvda kultur- och naturvärden.” Mot dessa har jag alltid varit lojal.

 

Jag började min sjukskrivning med att åka till Kevershäll. Där finns bara skog, berg, Gud och kanske ett och annat troll. Balsam för själen, och det är det jag behöver nu.