Jag gråter sällan. Som ung gjorde jag det ibland. Ensamheten var plågsam. Tårarna desperata från själens djup. Varför
ville ingen ha mig? Frågan var egocentrisk och svaret fanns redan där.
Som vuxen är tårarna mer stillsamma. Jag grät när vi fick
vår dotter. De tårarna var offentliga för det var glädjetårar. Annars sällan.
Något har hänt som gjort mig oförmögen att gråta. De få gånger jag gör det är
det i någon slags djupt vemod. Aldrig förtvivlat. Aldrig så någon ser.
Håkan Hellström är ingen favorit. Tvärtom faktiskt. Jag uppskattar
hans lån från Morrissey, men föredrar människor som kan hålla en rak ren ton,
och det gör inte Håkan så ofta. Men den här låten älskar jag i just denna
remix.
Långhelg. En slags resignerat lugnt vemod har sänkt sig.
Saker kommer inte att bli bättre. När den insikten landar så börjar man göra
allt det där man egentligen vill i alla fall. Skit samma liksom. Så nu blir det
mycket fotboll. De här första veckorna av seriespelet är magiska.
Och så deckaren förstås. Den formas även när jag inte nämner
den här. Dyker bara upp allt fler infallsvinklar och dimensioner jag vill få
med. Måste begränsa mig. Men roligt få skriva en bok där handlingen utspelar sig i den bygd man älskar (och ibland hatar).
Nu veckans två glas vin. Jo jag vet att jag nämner dessa två
glas varje vecka nästan. Varför? Tror det är för att reta alla skenheliga
puritaner. Ibland får man ta sig en sup för att reta djävulen. Ni som är gammelkyrkliga förstår vad jag menar. Ha en trevlig helg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar