När man ger ut böcker helt själv som jag gör så noterar man
att klyftan mellan den traditionella förlagsvärlden och vi som ger ut själva
via print-on-demand är ganska stor. Och de som tror sig veta bäst, så kallade litteraturkritiker,
tycker oftast att egenutgivningen inte håller måttet. De traditionella förlagen
och kritikerna bildar således en ohelig allians.
Kritiken går oftast ut på att vi egenutgivare saknar
förlagsredaktörer som ska göra våra berättelser bättre. Och författare med
förlagskontrakt försvarar att redaktörer lägger sig i och petar i deras texter.
Allt handlar om att göra bra berättelser ännu bättre sägs det.
Men tänk om jag inte vill ha någon som gör mina berättelser
bättre. Jag ger hellre ut en ”dålig” bok som jag själv är nöjd med och kan stå
för än en ”bättre” bok där en redaktör har styrt innehållet.
Sanningen är förstås att de gamla förlagen låtsas stå för
någon slags kvalitetsstämpel. De vill till varje pris äga rätten att använda
sig av begreppet kvalitetslitteratur. Men det räcker ju med att läsa en
genomsnittlig svensk deckare eller för all del vad som helst, så inte är väl kvalitet det första
ordet som kommer till en. Litteratur idag handlar i allt väsentligt om att vara
en känd person och att smaska på med överdoseringar av sex och våld, gärna kryddat
med något politiskt korrekt tema och lite lagom feministtouch. Det är sällan
man finner vare sig djup, originell humor eller något som griper tag. Visst
kan den som letar finna guldkorn i svensk litteratur av idag, som Therese Bohman, men man får leta länge
och noga. Det mesta är antingen orkeslös ytlighet eller krystat och svårt som ska framstå som märkvärdigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar