I väntans tider...

Idag påbörjade jag ett nytt tjänstgöringsår på hembygdsgården. Det såg till en början ut att ta slut nu, men det visade sig i sista stund finnas en lösning. Jag trivs bra med mitt arbete, även om jag ibland är trött som människa. En del jag möter tror att jag är någon slags boss där. Så är det inte alls. Jag sitter inte i styrelsen utan arbetar inom de ramar styrelsen satt upp. Skutan är stor och jag befinner mig i maskinrummet. Det är där jag gör mest nytta.

Den så kallade arbetslinjen, som egentligen socialdemokraterna också står för, är i grund och botten förstås förnuftig. För att ett samhälle ska fungera måste alla människor som kan arbeta och försörja sig. Problemet är att det kanske fungerar i ett bondesamhälle där alla har en plats. I ett konjunkturkänsligt kapitalistiskt samhälle är det givetvis inte så enkelt. 

Människor blir ju offer för konjunkturernas och företagens nycker. Därför är det i det närmaste anstötligt att partiledarna slår an en moralistisk ton när man pratar om arbetslinjen. ”Gå upp, jobba och göra rätt för sig.” Jag tror det är den moralistiska undertonen som stör mig, inte strävan att så många som möjligt ska ha ett arbete.

Den 10 november fyller jag 50, och det skriver jag inte för att bli firad. Tvärtom så flyr jag bygden den helgen. Det blir inget kalas och det finns flera skäl till det. Jag är en person som om jag firar något gör det ordentligt. Jag tycker inte om lagom. Och just nu orkar jag helt enkelt inte ställa till med storkalas. Bättre då att avvika från platsen.

Det roliga är att min nya deckare beräknas vara färdig på tryckeriet på min födelsedag. Och med risk för att vara lite tjatig så är jag nöjd med den här boken. Bokens struktur kan man förstås diskutera. Jag kunde ha valt ett annat upplägg, men sådana val kan man alltid ha olika synpunkter på. Däremot har jag pressat mig stilistiskt. Jag har ingen naturlig stilistisk förmåga utan har pressat mig så långt jag kan. Jag huserar egentligen i den språkliga gärdsgårdsserien, men har slitit mig till en position i division 4.

Rent tematiskt har jag fått med allt det jag ville. Jag vet att man rekommenderas renodla ett dominerande tema, men livet består inte av ett tema. Så i min nya deckare finns flera motiv. Om det finns någon röd tråd så är det väl livet i en småstad, med reservation för att Mönsterås ska kallas köping. Men där finns också ett existentiellt tema – vad gör vi av vår stund på jorden? Ett annat underliggande tema har med identitet att göra. Vem är en äkta mönsteråsare och hur överlever man på en mindre ort om man inte lever efter mallen? Andra teman som finns med är kärlek, lokalhistoriska myter, lokalpolitik, Mönsterås som handelsort kontra Kalmar och Internethandel, polisens frånvaro, kvartersliv, socialt utanförskap, mobbning m.m.

Den riktigt röda tråden genom allt är humorn. Jag kan inte låta bli att väva in den i varje beståndsdel. Det blir nästan för mycket ibland, men att skriva är ju min hobby så jag unnar mig att ha roligt då. Och jag älskar att slå an en smått absurd ton. Många deckarförfattare är extremt noga med att det ska vara trovärdigt. För mig är det ärligt talat inte så viktigt.

Min nya bok lär inte ge några nya vänner eller priser. Men det är inte heller tanken. Hur pretentiöst det än kan låta så är jag lite gammaldags och slår vakt om författarens frihet och oberoende.

Så just nu går jag i väntans tider. Det är onekligen lite ovant.

Fortfarande går det bra att förhandsboka min deckare "Den siste mönsteråsaren". Har runt 120 förhandsbokningar nu och tar hem 150 böcker. Boken kostar 160 kr om man köper den direkt av mig. Skriv till joni7229@gmail.com eller besök bokens FB-sida och skriv en kommentar. Vill man kan man också beställa den via förlagets nätbokhandel.