27 april 2018

Livet i flera världar

Ett par gånger har det hänt att människor frågat mig varför jag alltid är så neurotiskt förberedd inför mina föredrag. Det finns en tämligen enkel förklaring till det. Jag är sprungen ur arbetarklassen. Vi har ingen akademisk tradition i min släkt. Det betyder att jag inte har de kulturella koderna i ryggraden. Jag har alltid känt att jag har behövt prestera lite mer och bättre för att kompensera det. Det är det klassiska fenomenet att man kan röra sig mellan olika världar men ändå alltid bära med sig känslan av att inte passa in fullt ut någonstans. Bara att skriva det anses förmätet.

I Mönsterås är det inga större problem att bli accepterad i de flesta sammanhang. Även om jag säkert betraktas som en besvärlig jävel av en del, särskilt i skolans värld, så vet dom att jag levererar det jag ska på mina föredrag. Det kan ingen ta ifrån mig. Sedan är jag ändå inte tillräckligt "fin" eller "rumsren" i vissa sammanhang. De vill gärna jag ska hålla föredrag, men de lägger inte ut mitt besök på Facebook som de gör med alla andra gäster. Jag är inte tillräckligt "fin". Ändå vill de ha mig. Varför? Jag drar folk och har substans i det jag framför.

Men jag har alltid varit rörlig. Som barn var jag aktiv både i Svenska kyrkan och Pingstkyrkan. Under mina år i Växjö var jag lika hemma i frikyrkan som hos de gammelkyrkliga. Jag har alltid haft vänner i alla möjliga politiska och sociala sammanhang. Jag kan både arbetarkretsarna och de akademiska. Jag besöker både SPF och PRO med samma positiva känsla inför båda. Jag skriver deckare som de finkulturella rynkar på näsan åt, samtidigt som jag skriver historiska böcker som de gärna efterfrågar.


Min dotter Hiljas morfars mor i Finland som hon fått sitt namn efter.

Hilja heter även Stina, ett namn som hon fått efter sin farmors mor, min mormor.


Mormor Stina hade i sin tur fått sitt namn efter sin mormor Kristina (Stina) Samuelsdotter.

Det blev en fin start på min "ta-in"-period. Visst kan jag uppskatta experimentell musik, men framför allt uppskattar jag sångare med bra röster och riktiga låtar. En svensk sångerska som hade gått mig helt förbi är Slow Fox alias Sofia Henricsson från Umeå. Musikaliskt är det ytterst traditionellt med country som grundton, men hennes röst är fantastisk och låtarna hennes egna. Debuten 2013 måste vara en av de bästa svenska debuter som kommit i modern tid. Läste att hon varit sjuk, men hoppas hon repat sig och kan ge ut ny musik. Nedan tre av hennes bästa låtar. Trevlig helg!





Inga kommentarer: