Det finns ett Mönsterås som är mitt

Alla som drastiskt vill minska eller stoppa Sveriges flyktingmottagande kommer i framtiden få ångra att de hånade miljörörelsen och de partier som bäst driver miljö- och klimatfrågorna. Det lär nämligen inte dröja särskilt länge förrän vi kommer att få se en enorm våg av klimatflyktingar. Och den vågen lär bli så enorm att dagens krigsflyktingar kommer att framstå som en piss i Missisippi.

Men det är typiskt vår tid att partier som driver kortsiktiga populistiska frågor om invandring ligger på 20%, medan partier som driver frågor som handlar om planetens överlevnad med nöd och näppe får 4%. Många tänker bara på sitt jävla bensinpris och blir genuint upprörda av smärre höjningar hit eller dit. Man är helt fast i sin lilla vardag med Volvo och traktor och höjer inte blicken för att se det stora sammanhanget. Istället gnäller de på stadsbor bara för att de ofta kan åka tunnelbana, cykla eller hoppa på en spårvagn. Men fossila bränslen är givetvis inte framtiden och på sikt kommer priset att skena uppåt när oljan börjat tryta.

Men jag har inte så mycket att skriva på bloggen nu. Är trött både fysiskt och psykiskt. Och Mönsterås förväntas man antingen älska eller hata. Det finns som vanligt inga mellanpositioner eller "både och". Men att bo i Mönsterås kräver en förmåga att se båda sidorna. Det jag skriver kommer tack och lov aldrig att passa i någon turistbroschyr. Tror att Björn Hellberg har fått något slags Laholmspris för att staden i hans deckare har Laholm som förebild. Jag gillar Björns böcker, men att skildra stadens avigsidor är kanske inte hans starkaste sida.

Fast det finns ett Mönsterås som är mitt. Jag ser det när jag är ute på mina promenader. Det som har försvunnit sedan barndomen återskapar jag i min hjärna. Egentligen hade vi ju fantastiskt roligt för det mesta. Det är inte bara en skev nostalgisk förenkling. Ändå levde man alltid under hot. De så kallade "farliga killarna" kunde dyka upp när som helst och var som helst. Den tidens fysiska hot har idag omvandlats till andra mer subtila företeelser. Det måste man lära sig att hantera. 

En helt vanlig dag så möter jag ganska många människor som hälsar vänligt. Ungefär hälften av dem känner jag till namnet. Några känner jag inte igen, men de kanske har varit på något föredrag eller läst någon av mina böcker. Vad vet jag. Men jag hälsar alltid tillbaka. Det är så man gör. Såvida jag inte råkar vara i helt andra tankar och missar hälsningen. Men så finns det andra som inte hälsar fast de borde. Vad gör man åt sådant? Ingenting förstås. Det är inte mitt problem. Jag mår varken sämre eller bättre av en hälsning, även om det senare är trevligare.

Men nu önskar jag alla en trevlig helg! Tyvärr utan regn.

Veckans låt blir tyvärr inte Johnny Marrs senaste singel utan vi kör en gammal Hoven droven.