5 juni 2018

Väluppfostrad eller ouppfostrad


Det finns människor som tror att det bara finns två sorters barn – väluppfostrade och ouppfostrade. En del av dem som är anhängare av denna vanföreställning är själva föräldrar och har råkat få så kallade välartade ungar som inte sticker ut på något annat sätt än att de råkar vara lugna. Då är det ju lätt att skryta och samtidigt se ner på andra.

Faktum är att barn kan vara och bete sig på oerhört många sätt utan att uppfostringsfaktorn spelar någon som helst roll. Det kan handla om olika diagnoser (som den kategori vuxna jag nu skriver om menar i stort sett inte finns, utan är något man skyller på) eller andra faktorer som är väldigt svåra att påverka med traditionella uppfostringsmetoder.

De här trångsynta människorna bortser också ifrån att en del barn kan vara hur väluppfostrade som helst utan att det hjälper. Barn och ungdomar har alltid ett eget utrymme och går ofta emot det som föräldrarna på bästa sätt har försökt att förmedla. Ouppfostrade barn, jo för sådana finns också, kan ibland bete sig bättre än väluppfostrade, just därför att det är så många andra faktorer som påverkar.

Men jag lider med alla som exempelvis har barn med någon form av autism. Hur ofta får de höra att deras barn är lata, asociala, ouppfostrade eller egocentriska, när det egentligen handlar om helt andra saker som andra vuxna inte kan tolka eftersom de är okunniga.

Mina hjältar är de ungar som trots ett svårt utgångsläge och en oförstående omgivning lyckas ta sig igenom den svenska skolan, en del med hälsan och hedern i behåll, andra nedslagna. Ganska många utav dem med riktigt bra betyg också, vilket är ett mirakel av bibliska måttt eftersom svensk skola inte alls är anpassad för dessa elever. 

Inga kommentarer: