6 juni 2018

Nationaldagstal



2012 höll jag ett nationaldagstal i hembygdsparken. En veckas jobb levererades på 10 minuter. Därför kan vi ta det i repris tycker jag. Jag kan nog stå för det mesta fortfarande, även om det alltid blir en del floskler i högtidstal.

Kära nationaldagsfirare!
Krigets eld
För fyra hundra år sedan, år 1612, var den svenska sommaren lika idyllisk som nu - soldränkta björkar, lövsus, kvittrande fåglar, en vacker blomsteräng och ett svalkande sommarregn. Men det hördes inga skrattande barn. Ingen kunde njuta av sommarens fägring. Förtvivlade hemlösa människor irrade runt bland rykande askhögar för att finna något som kanske gick att använda. Kanske funderade de desperat på var familjen skulle få tak över huvudet för natten och hur man skulle hinna bygga nya hus innan höststormarna och kylan drog in.


Mönsterås hade drabbats av ofredens eld. Sverige låg i krig med Danmark och som så ofta vid ofred så är det civilbefolkningen som drabbas värst. Och danskarna gjorde bara det svenskarna brukade göra i Skåne – de brände ner hela Mönsterås och de flesta av byarna runtomkring.
1612 års Mönsteråsare levde under en nöd och en skräck som är svår att föreställa sig för de flesta av oss som har 200 år av fred i ryggmärgen. Kanske kan de krigsflyktingar som kommit till Sverige de senaste åren förstå hur det var.


Grannsämja
Idag kan vi i Sverige se tillbaka på en unikt lång fredsperiod och danskarna har blivit goda grannar. Och visst är det bra när fina ord om fred inte bara blir floskler, utan verklighet. Sveriges och Danmarks väg från bittra fiender till goda grannar inger onekligen hopp. De två rivalerna valde till slut en annan väg. Och om två så ampra antagonister som Danmark och Sverige kunde bli vänner, så är väl inget omöjligt – grannfejd kan bli grannsämja. 

Grannsämja är ett vackert ord och idag är det de vackra ordens dag. Låt oss bara hoppas att Sverige kan få vara ett land med grannsämja även i praktiken.

Frihet och lokalt självstyre
Men så här på nationaldagen undrar man förstås ibland vad det innebär att vara svensk? Finns det överhuvudtaget något typiskt svenskt vi kan enas kring? Sverige har ju aldrig varit en naturlig enhet gjutet i sten - varken geografiskt eller kulturellt. Sverige har under århundraden formats av människohand, genom personallianser, genom mer eller mindre fredliga införlivanden och krig. Gränserna har skiftat och landet har även uppvisat olika regionala kulturer som många gånger varit mer folkligt förankrade än den nationella.


Sverige består historiskt sett av landskap och socknar som är vana att sköta sig själva. Och just där tror jag vi finner något typiskt svenskt – en orubblig frihetstradition med ett starkt lokalt självstyre.
Tänk på orden ”svenska folkets urgamla rätt att sig själva beskatta”. I Sverige kuvades aldrig de fria bönderna och byarna. I Sverige valde folket i socknarna själva sina präster, i andra länder bestämde biskopen. Bönderna bestämde själva över sina angelägenheter på socken- och bystämmor. Och i modern tid skapades fria folkrörelser som väckelserörelsen, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och idrottsrörelsen. Och socknarna omvandlades till kommuner med en frihet och självstyre som internationellt sett är unik. Så vår nationaldag är också något av kommunernas dag.


För en smålänning har det i och för sig inte alltid varit självklart att kalla sig svensk, och jag ska ärligt tillstå att jag känner mig minst lika mycket som en smålänning som en svensk. Hur som helst - de småländska bönderna var vana att sköta sig själva, vilket bland annat visade sig i att när Sverige låg i krig med Danmark så brukade de småländska bönderna i gränsområdena ingå egna fredsavtal med sina danska yrkesbröder i Skåne, sk bondefreder.
Och när Gustav Vasa kom med nya skatter och förordningar så startade bönderna det berömda Dackeupproret på 1500-talet. Men eftersom de uppstudsiga småländska bönderna till slut förlorade, så blev Dackeupproret början till slutet för de små landens självbestämmande. Småland drogs definitivt in i den svenska nationalstaten.


Men man behöll ändå en stor del av sin frihet. För efter upproret vågade inte kungen genomföra vad som helst utan att först förhandla med bönderna. Redan där föds det vi idag menar är så typiskt svenskt – förhandlingar och kompromisser. Och de svenska böndernas frihet kunde i stor utsträckning bevaras.
Friheten är också individuell. Sverige fick med tiden en stark yttrandefrihet, tryckfrihet, religionsfrihet och andra friheter som inte är förhandlingsbara. Min mormor, Stina i Mjölerum, som är min stora förebild, sa alltid: ”Var rädd om din frihet pojk och låt aldrig någon kuva dig”. Enkla men tydliga ord från en kvinna som visste vad hon talade om. Hon hade ju jobbat som statarhustru.


Det är min förhoppning denna nationaldag, de vackra ordens dag, att Sverige kunde få vara ett land med frihet i ordets alla bemärkelser.

Omsorg och generositet
Jag vet inte om det är något typiskt svenskt, men vi har i Sverige en gammal tradition av omsorg om människor som är utsatta och prövade av livet.
Kravet på att ta eget ansvar för sitt liv har aldrig fått slå över i orimliga fordringar på att i alla lägen klara sig själv. Vi har i Sverige så långt tillbaka vi kan blicka en tradition av att ta oss an fattiga, sjuka, föräldralösa och gamla. Här i vår bygd hade vi ju hospitalet i Oknebäck och senare Kronobäcks kloster som tog sig an sjuka. Senare tog familjerna och socknarna över en stor del av ansvaret. Låt vara att det ibland skedde under knot och klagan.


I modern tid är det en kombination av ideella krafter och skattefinansierad omsorg som gör att ingen egentligen ska behöva bli skyddslös, även om det onekligen finns systemfel. 

Formerna kan skifta genom historien, likaså de politiska åsikterna om hur omsorgen bäst utformas, men den grundläggande viljan att inte lämna någon åt sitt öde, har, trots brister, varit en stark sammanhållande kraft genom den svenska historien.
I vår ultraindividualistiska tid är dessa värderingar hotade. Det finns alltid en frestelse att bara se till sitt eget och det finns tendenser i tiden som vill stänga ute och minska generositet och vidsynthet.


Det finns krafter som påstår sig värna det svenska trots att de av allt att döma inte har någon som helst insikt i de svenska traditioner som jag idag lyfter fram. Medmänsklighet får aldrig bli något osvenskt.
Det är min förhoppning denna nationaldag, de vackra ordens dag, att Sverige kunde få vara ett land där omsorg och generositet är svenska honnörsord.


Rötter
För att bevara de svenska traditionerna av frihet och omsorg så behövs det ett rotsystem som ger dessa värden näring. Kunskapen om landets och om bygdens historia är därför viktig att föra vidare till nya generationer och nya svenskar.


Det sägs ibland att Sverige är så modernt att man struntar i sin historia. Att Sverige gärna river det gamla för att ge plats åt det nya. Och så var det när rivningshysterin drog fram över Sverige på 1960- och 1970-talen och gamla vackra stadskärnor fick ge plats åt moderna kontorskomplex och varuhus. Jag hoppas vi har lärt oss något av det som då hände. Vi har ju även här i det pittoreska Mönsterås många gamla vackra hus, industribyggnader, torp, magasin och sjöbodar som gör bygden unik och som jag hoppas vi får ha kvar nu när ingen dansk fiende hotar att lägga allt i aska.
För det land som brutalt döljer eller river sitt förflutna går snabbt vilse i sin rotlöshet. När vi går in i framtiden är det viktigt att bygga vidare på generationernas samlade erfarenheter och ge våra barn och barnbarn minnesmärken.  


Den som är trygg i sin egen identitet kan frimodigt och generöst möta andra människor. Den som i kärlek och tacksamhet vårdar sin bygd och sitt land bidrar därmed aktivt till att skapa fredliga och goda livsvillkor för kommande generationer.

Låt oss i den andan utbringa ett fyrfaldigt leve för vårt gamla, fria, välsignade fosterland Sverige!

Det leve!

Inga kommentarer: