14 juli 2018

Andlig nystart


Under semestern tänkte jag fördjupa mig andligt. Att rensa själen och att upprättad och frikänd få fortsätta vandra framåt är underskattat. Tror det blir biskop Giertz, Bengt Pleijel och Lewi Petrus som får bistå i det. Rejält ska det vara. Ingen teologisk lättmjölk som stryker medhårs. Men ska man läsa Lewi kan det vara bra att ha grundat med Giertz först. Självklart kan jag läsa Bibeln själv, men jag tycker man ska visa respekt för dem som gått före och som hade gåvan att undervisa och förklara texterna.

Idag tänkte jag tillbaka på vilka som betytt mest för mig i andligt hänseende. Mina föräldrar givetvis. Det är lätt att bara tänka på pastorer och präster, men det är klart att mor och far betydde mycket genom det sätt dom gestaltade tron i vardagslivet.

I unga år var det väl annars pastor Sven och evangelist Bosse i Pingstkyrkan som hade störst inflytande på mig. Sven för sin stora kärlek och omsorg, och Bosse för hur han tog sin tro på största allvar. Eftersom mina föräldrar var vidsynta i kyrkligt hänseende lät de mig vara med även i Svenska kyrkans aktiviteter och där var ju prästen Ture Danielsson en god förebild.
Så från Mönsterås hade jag med mig både det karismatiska i pingsttappning och en ganska så högkyrkligt sinnad svenskkyrklighet.

Min mormor Stina stod för något annorlunda. Hon gav mig det gammalkyrkliga och där var man lite kärvare och inte så förskräckligt konfliktundvikande. Hon kom ursprungligen från Mörebygden och var starkt influerad av det gammalkyrkliga arvet och de inomkyrkliga väckelser som en gång gått fram där nere.

Så det var många traditioner som fanns i mig när jag sedermera flyttade till Växjö. Där kom jag att engagera mig i tre kristna sammanhang. 1. Ulriksbergskyrkan som var en sammanslagning av pingst- och örebromissionen. 2. De gammalkyrkliga som i sin organiserade form hette Kyrkliga förbundet. 3. En karismatisk förnyelse inom Svenska kyrkan med prästen Håkan Sunnliden som oskriven ledare. Egentligen gick denna förnyelse långt utanför Svenska kyrkan. Där fanns folk från alla möjliga sammanhang, men Håkans ledarskap gjorde att den ändå landade i något slags högkyrkligt sammanhang. Låt vara att jag upplevde honom som starkt influerad även av Vineyardrörelsen.

Det som alltid gjorde mig sorgsen var när jag mötte revirtänkande. När den egna traditionen blev så viktig och allenarådande att man såg ner på andra. Själv rörde jag mig tämligen fritt mellan dessa sammanhang och det orsakade mig inga som helst bekymmer. De kompletterade varandra utmärkt och satte alla djupa spår. Självklart förenades dom av ett starkt beroende av Jesus och en evangelisk fokusering. De gammelkyrkliga betonade nådemedlen, medan de karismatiska var lite mer flexibla.

Jag ska inte gå in på hur jag har upplevt det de senaste åren. Men livet har bestått av så mycket kamp att lösa problem. Och utvecklingen inom kyrkor och samfund gör det svårt för oss som tror på gammalt sätt. Om jag ska ta min tro på allvar och vårda det andliga livet ska det vara på riktigt. Inte anpassat för att bli respekterad. Men det ska bli spännande att se var jag landar i och med den andliga nystarten.

Inga kommentarer: