Under semestern tänkte jag fördjupa mig andligt. Att rensa
själen och att upprättad och frikänd få fortsätta vandra framåt är
underskattat. Tror det blir biskop Giertz, Bengt Pleijel och Lewi Petrus som får
bistå i det. Rejält ska det vara. Ingen teologisk lättmjölk som stryker
medhårs. Men ska man läsa Lewi kan det vara bra att ha grundat med Giertz först.
Självklart kan jag läsa Bibeln själv, men jag tycker man ska visa respekt för
dem som gått före och som hade gåvan att undervisa och förklara texterna.
Idag tänkte jag tillbaka på vilka
som betytt mest för mig i andligt hänseende. Mina föräldrar givetvis. Det är
lätt att bara tänka på pastorer och präster, men det är klart att mor och far betydde
mycket genom det sätt dom gestaltade tron i vardagslivet.
I unga år var det väl annars pastor
Sven och evangelist Bosse i Pingstkyrkan som hade störst inflytande på mig.
Sven för sin stora kärlek och omsorg, och Bosse för hur han tog sin tro på
största allvar. Eftersom mina föräldrar var vidsynta i kyrkligt hänseende lät
de mig vara med även i Svenska kyrkans aktiviteter och där var ju prästen Ture
Danielsson en god förebild.
Så från Mönsterås hade jag med mig
både det karismatiska i pingsttappning och en ganska så högkyrkligt sinnad
svenskkyrklighet.
Min mormor Stina stod för något
annorlunda. Hon gav mig det gammalkyrkliga och där var man lite kärvare och
inte så förskräckligt konfliktundvikande. Hon kom ursprungligen från Mörebygden
och var starkt influerad av det gammalkyrkliga arvet och de inomkyrkliga väckelser som en
gång gått fram där nere.
Så det var många traditioner som
fanns i mig när jag sedermera flyttade till Växjö. Där kom jag att engagera mig
i tre kristna sammanhang. 1. Ulriksbergskyrkan som var en sammanslagning av
pingst- och örebromissionen. 2. De gammalkyrkliga som i sin organiserade form
hette Kyrkliga förbundet. 3. En karismatisk förnyelse inom Svenska kyrkan med
prästen Håkan Sunnliden som oskriven ledare. Egentligen gick denna förnyelse
långt utanför Svenska kyrkan. Där fanns folk från alla möjliga sammanhang, men
Håkans ledarskap gjorde att den ändå landade i något slags högkyrkligt
sammanhang. Låt vara att jag upplevde honom som starkt influerad även av
Vineyardrörelsen.
Det som alltid gjorde mig sorgsen
var när jag mötte revirtänkande. När den egna traditionen blev så viktig och
allenarådande att man såg ner på andra. Själv rörde jag mig tämligen fritt
mellan dessa sammanhang och det orsakade mig inga som helst bekymmer. De
kompletterade varandra utmärkt och satte alla djupa spår. Självklart förenades dom av ett starkt beroende av Jesus och en evangelisk fokusering. De gammelkyrkliga betonade nådemedlen, medan de karismatiska var lite mer flexibla.
Jag ska inte gå in på hur jag har
upplevt det de senaste åren. Men livet har bestått av så mycket kamp att lösa
problem. Och utvecklingen inom kyrkor och samfund gör det svårt för oss som
tror på gammalt sätt. Om jag ska ta min tro på allvar och vårda det andliga
livet ska det vara på riktigt. Inte anpassat för att bli respekterad. Men det
ska bli spännande att se var jag landar i och med den andliga nystarten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar