Varför historia och deckare?

Varför håller jag på med det jag gör? Ja, den frågan infinner sig kanske hos oss alla emellanåt, men ärligt talat har den aldrig vållat mig större huvudbry. I alla fall inte de senaste 30 åren.

Kunskaper och underhållning

Syftet med det jag gör, vare sig det handlar om historiska föredrag eller deckare, är tudelat. Det handlar dels om att förmedla kunskaper, dels om att underhålla. De gånger jag lyckas förena dessa två intentioner är jag nöjd. Bakom döljer sig förstås en tanke om att kunskaper och underhållning är något viktigt som i bästa fall kan skänka människor livsglädje eller intellektuell stimulans och indirekt bidra till goda kvaliteter i samhället. Mer pretentiös än så tänker jag inte bli.

Ett historiskt föredrag kan otvivelaktigt bli ganska torrt, men jag har alltid satt en ära i att försöka göra det intresseväckande och, där så är möjligt, krydda med en gnutta humor. Det finns få ämnen som är så allvarliga att man inte kan få in någon roande vinkling. Dessutom finns det i historia ofta en dramaturgi som är tacksam. Att lyfta fram människoöden är alltid nyckeln om man vill nå lite längre och göra så att besökarna inte har glömt föredraget innan de lämnat lokalen.

Och orkar man ta sig igenom mina deckare är målsättningen att man ska vara mer bildad efteråt än innan man började, samtidigt som man har fått ett par tre timmars avkoppling.

När detta väl är sagt bör jag kanske påtala att det finns en gräns där humorn övergår i trams och spektakel. Där får man vara försiktig så att det inte stjälper över åt fel håll. Det ska aldrig råda någon tvekan om att humoristiska inslag alltid görs på en seriös grund. Kunskaper är i sig roliga och behöver inte kryddas med buskis i var och varannan minut.

Hubert och Jupiter Jones

Dessvärre finns det märkvärdiga människor som ser ner på all underhållning. Men redan i min barndom lärde jag mig att man utan några som helst problem kunde kombinera bildning med ett visst mått av underhållning.

I Sivar Ahlruds humoristiska ungdomsböcker om tvillingdetektiverna Klas och Göran och deras beläste kusin Hubert fanns alltid en underton av kunskapsförmedling. Hubert själv var ju en urtyp för den nyfikne och kunskapstörstande ynglingen. 

På samma sätt så kombinerade alltid B. Wahlströms bokserie om Tre Deckare (Hitchcockserien) humor och bildning. I en tid där killar skulle vara muskulösa och glida runt i moderiktiga kläder så framträdde där den något korpulente ungdomsdetektiven Jupiter Jones, en i det närmaste pinsamt självsäker grabb som besatt kunskaper utöver det vanliga och löste problem medelst hjärnan. Både Hubert och Jupiter var givna förebilder för oss som inte hade något som helst intresse av att spela det vanliga spelet och imponera på tjejer med muskler eller poser.

Att sedan böckerna var en slags flykt från en många gånger besvärlig verklighet under år av mobbning och andra problem är jag den förste att erkänna. Därför ser jag heller aldrig ner på vuxna som ibland vill fly sin verklighet genom att träda in i böckernas värld.

Bildningsiver och bildningsförakt

När jag sedermera började läsa historia på högskolan så landade professor Lars-Olof Larssons pläderingar om att förmedla historiekunskaper till den historieintresserade allmänheten i hyfsat god jord. Att som akademiker låsa in sig i sitt elfenbenstorn och enbart möta kollegor var en dödssynd.

Så om du tror jag är snarstucken för att någon tagit bort mina historiska texter från en hemsida så tror du fel. Frågan går betydligt djupare än så. Det är ett förakt för allt det jag står för och brinner för i min yrkesroll. Under flera månader har jag kämpat med texterna för att hitta just den där tonen som gör att jag når utanför den lilla kretsen av redan intresserade. Det är ingen skitsak i min värld.

Möjligen är föraktet för bildning större än föraktet för underhållning. Det påstås ibland, helt felaktigt och historielöst, att bildning enbart är ett borgerligt projekt. Då glömmer man att arbetarrörelsen en gång också gick i bräschen för bildning, inte minst via ABF som bidragit till att tusen och åter tusen knegare har kunnat sträcka på ryggen i vetskap om att de kunde minst lika mycket som chefen, kanske mer. Idag kan man i vissa kretsar bli hånad för att man läser böcker eller vill sätta sig in i olika frågor istället för att klamra sig fast vid förutfattade meningar, vidskepelse eller fejk news.

Mestadels positiva erfarenheter

Under alla de år jag skrivit böcker och hållit föredrag så har jag i någon mån hunnit insupa kulturarbetarens villkor. De kan förstås variera. Den som är etablerad författare, musiker eller skådespelare lever förstås ett liv väsensskilt från oss andra som får offra sömnen och försöka klämma in små skrivstunder kring midnatt.

Huvudparten av mina erfarenheter är ändå positiva. Människor är i regel mindre kritiska mot det man gör än man själv är. Det historiska intresset i den här bygden är stort. Därom råder ingen tvekan. Särskilt äldreboenden och pensionärsföreningar synes uppskatta föredrag och bildvisningar. Och föreläsningarna på hembygdsgården drar alltid fulla hus. Bokläsarna är i regel också mer uppskattande än man kan förvänta sig gentemot en glad amatör. Eller nåja…glad och glad.

Sedan finns det dessvärre också erfarenheter som är mindre angenäma. Kultursnobbismen lever och frodas starkt i vissa kretsar. Lokalhistoria är inte fint nog, utan historia bör handla om riket Sverige och dess konungar, menar man. Min största synd är emellertid deckarskriverierna. Den genren verkar locka fram den värsta sortens förakt från dem som ställer vissa specifika krav på hög kultur.

Den formen av kultursnobbism kan jag emellertid leva med utan att känna ens ett uns av obehag. Mer ledsamt är att bli tagen för given. En del verkar tro att jag är någon slags myndighet som man kan ställa krav på, någon man anlitar när det krisar och man behöver hjälp. Vid några tillfällen har man knappt fått ett tack trots att man lagt ner timmar, ja kanske dagar på att få fram vissa uppgifter. Men tacknämligt nog är den sortens erfarenheter begränsade.

Så i mån av kraft och tid tänkte jag fortsätta skriva och hålla föredrag, sprida kunskaper och underhålla. Förmodligen kan man ägna sig åt värre saker. Supa och slåss, råna och mörda, exempelvis.