"Det har jag glömt" "Jag orkar inte" "Jag vill inte" "Det får någon annan göra"

Har under ett par tre månader befunnit mig i ett energilöst, mörkt och tämligen dystert tillstånd, vilket jag inte gjort någon hemlighet av. Problemet är att livet ställer samma krav och att människor har samma förväntningar oavsett hur man mår och det går knappast att klandra dem för det. Den som aldrig varit där kan omöjligt föreställa sig hur det är. Så jag försöker lära mig säga helt nya saker som "jag orkar inte", "jag kan inte", "jag vill inte", "det får någon annan göra", "det har jag glömt". Och det är fraser som inte har ingått i min vokabulär tidigare.

Men jag får hela tiden den där känslan av att just jag inte får vara där. Om andra går in i väggen eller hamnar i ett liknande tillstånd så ska det tassas på tårna och det är sååååå bra att vederbörande berättar öppet om sin situation. Men det gäller inte alla. Ibland skulle jag bara vilja skrika rakt ut att jag inte orkar göra just det eller det, men det går ju inte. I Sverige höjer vi inte rösten. Men jag skäms inte för hur jag mår. Mot bakgrund av allt det vi fått genomlida så är det snarare så att jag borde ha mått oerhört mycket sämre. Jag är glad att jag överhuvudtaget är vid liv och har intellektet i behåll.

Dagarna tickar på. Häromdagen höll jag föredrag på Visions årsmöte och fick det här fina blomsterarrangemanget. Det var generöst. Sådant man blir genuint glad av.

Hur kan du hålla föredrag om du är deprimerad, kanske vän av ordning då frågar. Svaret kräver ingen djupare analys. Mitt jobb har alltid varit min terapi. Det är där jag gör det jag finner meningsfullt och känner att jag duger något till. Så för självkänslan är det viktigt att jag fortsätter arbeta.

Om vi hade backat tiden 40 år så hade ingen kunnat tro att jag skulle hålla föredrag framöver. Jag var extremt blyg i skolan och varje utvecklingssamtal (som hette något annat då) fick jag och min mamma höra "jo han kan ju allt om man frågar honom, men han är ju så tyst". Min mor tände då alltid till och sa "Men då så! Om han kan allt så vad är då problemet?".

Jo, problemet var att skolan då som nu ville se sociala, extroverta barn som kunde interagera verbalt. Att tänka och skriva hade inte riktigt samma status. Hur det kunde bli så är en speciell historia. I äldre tider betraktades som klok eftertänksamhet att inte öppna munnen för ofta.

Och vad är det för fel på gammal hederlig katederundervisning? De lärare som höll sig till den pedagogiken var också de som kom att betyda mest för mig. Samma förhållande gäller min dotter. Det är genom berättande och engagemang man väcker intresse. Samtidigt förbereder man eleverna på hur det går till med föreläsningar på universitetet.

Häromdagen var det källkritiens dag och dagen till ära lyckades jag lösa ett litet lokalt mysterium. Det fanns nämligen olika bud om när ett hus på Repslagargatan var uppfört. Någon sa 1911, en annan 1920. Efter diverse källstudier stod det klart att tomten köptes obebyggd 1915 och att inflyttning i det nya huset skedde 1916.

Repslagargatan med det aktuella huset till höger mitt i backen.

Häromdagen när jag stod parkerad utmed vägen där vi bor och väntade på att en i familjen skulle komma ut, så gick en pojke i 14-15-årsåldern förbi bilen och bara blängde och stirrade in på mig med sur uppsyn. När han passerat bilen vände han sig om en extra gång och blängde på mig under ca 10 sekunders tid. Jag öppnade bildörren och frågade om han ville mig något, varvid han något slokörat svarade nej och lommade vidare. Jag vill inte hamna i det där facket där man slentrianmässigt klagar på den yngre generationen, men ibland undrar jag hur det står till.

Vad annars? Inget särskilt. Jag avslutar med två låtar. Först en helt ny låt med The National. Gruppen blir allt mer svårtillgänglig och rytmiskt experimentell, men sångens sista 80 sekunder förlåter kaoset de två första minuterna. Därefter Delillos sångare i en underbar liten sång. Fredag och På spåret är slut...ta in det ni som kan...och försök sedan ha en trevlig helg ändå!