Hur var din egen skoltid? - Tystnadens dagar

Någon frågade mig hur min egen skoltid var. Det är, som man brukar säga, en komplex fråga. Jag har skrivit om min skoltid i boken "Mönsteråsbarn". En mycket kort sammanfattning kan vara att skolan både var min mardröm och min trygghet. Som en dålig relation kan vara.

Innan jag började skolan var jag nyfiken på olika saker i världen. Den nyfikenheten fångades inte upp på något sätt, utan skolan hade sina givna mallar och var en ganska så sluten värld.

Lågstadiet på Mölstadskolan ser jag i grått. Man skulle fylla i pratbubblor och det var svårt. Det gällde att komma på rätt ord och att hålla sig innanför linjerna. Jag läste för bra och för fort och fick gå till talfröken för att lära mig läsa långsammare. Fick läsa om apan Laban. Så där lagom inspirerande. 

Det första året var jag ganska busig och ställde till en del ofog. Sedan tystades jag och blev stum. Skolan sa att "Han säger aldrig något, men frågar man honom kan han ju allt." Redan där fanns alltså en antydan till "pratmakareidealet" som sedan blev norm i skolan och som har förstört så mycket för introverta barn. Min mamma blev rasande och sa ungefär att "men om han kan allt, varför klagar ni då?!" Men det hjälpte inte. Under hela skoltiden klagades det på min tystnad, utom när jag sa ifrån för då fick jag hemanmärkning. Skolan sände ut signalen att jag var annorlunda i min tystnad. Fel. Avvikande. Missanpassad. Och nej, jag var inte autistisk, bara en tystlåten tänkare. Där lades grunden för ett dåligt självförtroende, liksom framtida bekräftelsebehov och revanschlusta.

Bäst var jag i matematik och musik. Lärarinnan blev tydligen så förvånad över mina resultat att hon med stor förundran basunerade ut det i hela klassrummet i trean. Då pöste jag av stolthet.

Skolagan tror jag förbjöds 1958. Det hindrade dock inte en och annan att ändå utöva den. Själv fick jag uppleva ett hårlyft efter att ha tuggat på tuggummi under skoltid. Ack ja.

Jag blev tidigt retad av äldre elever som kallade mig "svärjocke". Varför vet jag inte. Jag fick inte svära för mina föräldrar, men kanske tog igen det på skolgården. Minns inte riktigt. Ett par slagsmål hann jag med i alla fall. Vann ett, förlorade ett.

Mölstadskolan under uppförande i början av 1960-talet.

Mellanstadiet blev bättre. Med Carin Ottosson som lärare blev skolan uthärdlig igen. Hon var strålande. Pedagogisk och mänsklig. Dessutom började vi ju upptäcka skolgården som var en hel värld. Stora stenar, mystiska gränser mot villaträdgårdarna, gömslen och tak. Skolgården var oerhört stor med många härliga platser. Idag är det inte mycket kvar av den. Men vi var ganska fria på rasterna och fantasin hade inga gränser för vad vi kunde hitta på. 

Högstadiet på Parkskolan fasade jag för. Där skulle jag tvingas möta elever som hade jagat mig under många år, men som tidigare gått i andra skolor. Psykopater och mobbare.

Och det blev ungefär så illa som jag hade föreställt mig. Särskilt två personer var på mig ofta. Att vara mobbare på den tiden var enkelt. Det fanns så många obevakade utrymmen och stunder då de kunde utöva sina gärningar helt ostörda av lärarkåren som hellre satt på lärarrummen och rökte och drack kaffe. Så under tre år utsattes jag till och från för slag, hot, strypgrepp, knuffar, verbala kränkningar, inlåsningar m.m. Oron malde konstant utan uppehåll.

I nian klådde jag upp en av mina plågoandar och det lugnade ner sig efter det. Jag borde förstås ha gjort det långt tidigare för att sätta mig i respekt. Men jag hade någon slags naiv pascifistisk inställning som bara triggade dem.

Sedan fanns det förstås roliga stunder med på Parkskolan. Hasse och jag spelade mycket schack. Bordtennisborden var flitigt besökta. En del skolämnen var också tämligen intressanta, särskilt SO-ämnen och svenska. En del av lärarna var definitivt underskattade. Frank Daneskog betydde mycket för min självkänsla i svenska och engelska. I SO var Stig Eriksson en fantastisk berättare i sjuan och åttan. I nian ersattes han av Leif Holgersson som lärde mig att inte bara rabbla fakta utan att också se sammanhang. Han betydde oerhört mycket för mig. I idrott var jag medioker, utom i orientering och terränglöpning, men jag var alltid med och kämpade. Roffe såg det och uppskattade oss som inte kunde men som ville. Han var en rättvis typ.

Men som helhet var Parkskolan en mörk period. Jag kan än plågas av att se teglet och korridorerna som minner om de tre värsta pennalismåren. Och än kan jag framför mig se snuset som kastats på väggarna och än kan jag frammana doften av unken svett som genomsyrade återvändsgränderna utanför klassrummen där du var fast om fel personer dök upp.

Modell av Parkskolan innan den byggdes.

Parkskolan, interiör, vykort.

Sten Fastes "DDR-skuptur" utanför Parkskolan.

Gymnasietiden i Oskarshamn blev ett stort lyft. Visserligen var lärarna där om möjligt än mer bisarra än dem som befolkade Parkskolan, men jag trivdes riktigt bra där. Studierna var på en något högre nivå och hur konstigt det än kan låta så gick jag väl ihop med de flesta av lärarna. Framför allt hade jag tre underbara vänner där som lyfte mig. Majt Olsson i svenska var kanske ingen karismatisk lärare och vi hade en något spänd relation, men hon uppmuntrade mig alltid i mitt skrivande. Där utvecklades också intresset för historia under Bengt Pineurs vänliga ledning. Förutom lite kärleksbekymmer var det tre fina år.

Mitt år på Gamleby folkhögskola var väl mer ett semesterår för mig. Det var som att läsa om tredje året av gymnasiet med en del kulturella ämnen som tillägg. Jag fick till och med ta över undervisningen av ämnet "släktforskning". Minns att jag bodde på skolan i ett litet rum tillsammans med de flesta av eleverna. Det var ett mycket bra år där jag blev en aning mer social. Hans Åhlund var fantastisk i historia och samhällskunskap.

Det riktigt stora lyftet kom förstås när jag började läsa kulturvetenskap och historia i Växjö. Där tillkom ju forskningsfronter, kritiskt tänkande, analyser, perspektiv och studentlivet. Underbara lärare som Anders Ringblom, Lars-Olof Larsson, Rolf Johansson, Peter Aronsson och Lennart Johansson inspirerade och uppmuntrade till djupare studier. Där fick man vara som man ville. Personligheten uppskattades och skulle inte danas om. Men det kan vi ta en annan gång. Tystnadens dagar var över.