Snart är 10 år av förnedring över

Äntligen snart slut på grundskolan för vår dotter. Tio år (inklusive förskoleklass) med obefintligt eller bristfälligt stöd. Detta trots att vår dotter har asperger och laglig rätt till de anpassningar hon behöver. Vissa lärare har förstås varit bättre än andra och gett det stöd som behövs. Men det har slumpen fått avgöra. Någon genomtänkt plan från skolorna finns definitivt inte, så den samlade bedömningen är att skolorna inte är i närheten av att göra tillräckligt för barn med särskilda behov. Och det är vi ju inte ensam om att ha noterat. Nästan alla föräldrar i samma sits berättar liknande historier.

Tvärtom är de få insatser som gjorts ofta pinsamt ogenomtänkta. Ok, man sätter henne i ett mindre rum för att göra ett prov för att stressmomenten ska bli färre. Men så sätter man andra med samma behov i samma rum, ibland elever som ger ljud ifrån sig. Då blev det ju ändå så ingen hjälp.

Jag skulle kunna redovisa långt över 100 helt bisarra saker som har inträffat under dessa år med särskild galenskap årskurs 5 och 6 och 8 och 9. En del är så absurda att ni knappast skulle tro mig. Men låt mig när terminen är över få sammanställa en lista på de värsta bristerna och händelserna.

En gång skulle vår dotter skriva en recension av en spanskabok. Hon skrev givetvis recensionen på just spanska. Men då fick hon veta att den skulle ha varit på svenska så hon tvingades göra om den på svenska istället för att få beröm för att hon skrivit den på det språk hon studerar. Helt bisarrt. 

Straffar man en som är förlamad i benen för att hen inte kan gå i trappor och därför kommer för sent till lektionerna (om det inte finns en hiss)? Nej, självfallet inte. Men en aspergare som har svårt med tidsuppfattning och som därför har precis lika svårt att komma i tid straffas. Det är bara ett exempel. Värst är förstås att lärare ytterst sällan har gett nödvändigt stöd på lektionerna, kanske beroende på bristande resurser, men ibland - dessvärre - även på ren nonchalans. Det finns till och med exempel på lärare som utsatt elever för kränkningar och systematisk negativ särbehandling.

Men snart är det över och vår dotter har kämpat. Vi med. Behovet av vila är enormt. Inte konstigt att jag nyligen hamnade i en depression med stark ångest. Det är reslutatet av den press och den verklighet vi tvingats leva under dessa år.

Nu råkar vår dotter vara begåvad ändå. Och vi föräldrar har lagt ner många timmar med henne och skolböckerna för att ro det iland. Alla föräldrar har inte den tiden.

Men lusten att lära sig saker, den har skolan gjort sitt bästa för att döda, med ett par tre ämnen som undantag. Som tur är har hon en inneboende nyfikenhet på livet och kan därför mycket ändå som hon läst in själv på sin fritid eller som vi pratat om hemma.

När terminen är över ska jag sätta mig och skriva ett brev till de skolor hon gått i. De kommer att publiceras offentligt. Jag kommer också att skriva ett tackbrev till de lärare som i alla fall försökte. 

Gissa om vi ska fira! Snart är pinan över. Trött, javisst, men hon går ut obruten med rak rygg, trots 10 år av förnedring. Det är det största miraklet. Och jag är på väg upp ur depressionen.