En del har med tilltagande fasa läst mina senaste inlägg och något jag tog bort efter ett tag. Det gör inget. Låt er förfasas. Fortsätt gärna undra hur han kan skriva så, och vad han menar med det eller det. Hela livet är fullt av undringar. Så det är bara att filosofera på. Jag kan trösta er med att det är min blogg och att jag nyttjar det fria ordet oavsett vad andra anser om lämpligheten. Så har det varit i 10 år nu, ja snart 11, för bloggen startades hösten 2008.
När jag började skriva kunde jag ännu vara orolig för olika saker. Den ängsligheten har med åren försvunnit. Vi har varit med om så mycket konstigt att man har blivit oerhört luttrad, rent av hårdhudad. Men man ska akta sig så man inte blir en cyniker. Det gäller att bevara hjärtat varmt och hjärnan skarp. Men resultatet av att jag stängde av rädslor och vrede blev depression. Jag har tagit mig ur dess värsta grepp och börjat bli mer arg. Det är ett bra tecken. Ilska är ibland en oerhört sund reaktion.
Jag har inte många förebilder i livet bortsett från min mormor som jag alltid brukar omnämna. Men förebilder är viktiga. De kan bistå med värderingar och riktlinjer för hur man ska agera i olika situationer.
Svensk politik är undermålig, historielös och intellektuellt spädbarnsaktig. Det har aldrig varit lättare att sälja ut sin själ än idag bara för att få några procent till i opinionsundersökningarna. I många andra länder, kanske särskilt i Frankrike, så förväntas politiker vara bildade och kunniga i såväl historia och litteratur som filosofi. I Sverige betraktas det som snobberi. Pinsamt.
 |
| Måns Ripas senaste böcker. Ja, Måns Ripas riktiga namn är alltså Finn Bergstrand. |
 |
| Det här konstverket av Marcia Kure på Vanås kallas "svårdefinierbart". Instämmer. |
Symfonirock har aldrig riktigt varit min melodi, men en del är förstås bra. Yes var i min värld klart bäst. Här en gammal klassiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar