Ingegerd Wessel - stolt artist med berättandet i centrum

Hon gjorde sitt första uppträdande som treåring för Socialdemokratiska Kvinnoklubben i Forsa strax utanför Mönsterås. 52 år senare står hon på scenen i anrika Blomstermåla folkets hus när ”Våga fråga” till stöd för Suicide Zero arrangeras. Jag talar om Ingegerd Wessel, en artist med stark integritet som vågat gå sin egen väg i ett musiklandskap som inte alltid uppmuntrar till originalitet.

Musikalisk familj

Ingegerd växte upp i en musikalisk familj där sången utgjorde ett naturligt inslag när släkten samlades. Hon var också tidigt engagerad i nykterhetsrörelsen där sångtraditionen i alla tider haft en stark förankring.

-  Vi sjöng väldigt mycket. Det var en hjärtlig folktradition med bland andra Dan Andersson och Evert Taube. Där fick jag min passion för att sjunga berättelser. Farmor och farfar hade dessutom en radiogrammofon som jag kunde spela upp efterkrigstidsmelodier på. Jag växte också upp i en lägenhet över biografen och på scenen där fanns det en jättestor flygel där jag försökte lära mig spela.

- Så man kan säga att du är självlärd?

- Ja, mamma försökte ju lära mig noter och jag låtsades att jag begrep, säger Ingegerd och skrattar hjärtligt.

Flygeln byttes senare mot en gitarr, det som idag är hennes huvudinstrument.

- Jag var 11 år när jag fick börja spela på en stålsträngad gitarr. Sedan började man ju höra grejer på radion också. House of the rising sun var den första poplåt jag lärde mig på gitarr.

Men Ingegerd lyssnade inte bara på visor och pop.

- Nej, senare blev det också Ebba Grön och Imperiet.

- Oj, det kan man inte höra så många spår av i din egen musik.

- Men de sjöng på svenska, så på det sättet ändå.

Jag älskar att tjuvlyssna

Skivbutikerna och media har lärt oss att dela in musiken i genrer, men den som förväntar sig ett renodlat genrespår i Ingegerds musik får leta förgäves. Den hämtar inspiration från flera håll, alltifrån visa och pop till jazz och folkmusik.

- Ja, genrer har jag aldrig brytt mig om. Det kan vara den där bredden från barndomen som påverkat det.

- När började du skriva egen musik?

- Jag gifte mig, fick barn och skilde mig. Jag började skriva efter skilsmässan. Jag behövde få ut det med pennan. Jag hade också nått en mognad där jag kunde forma det jag ville berätta.

- Men är allt i dina texter självupplevt?

- Nej, jag älskar att tjuvlyssna och snappa upp historier från andra människor. Jag är en högkänslig person som lätt tar till mig historier och det är jag tacksam för. Jag har som textförfattare en konstnärlig frihet som jag utnyttjar.

Fånga sången

Musikskapandet är en process som ser väldigt olika ut för olika artister. Hur gör hon själv?

- Jag flödesskriver ibland. Då skriver jag spontant ner allt som kommer till mig under några minuter. Sedan ser jag om det finns några godbitar där som jag kan använda. Då kommer texten först. Sedan kommer musiken så att det blir en helhet. Jag har skrivit låtarna för att jag var tvungen att göra det. Ibland har jag bara hämtat låten.

- Hämtat låten?

- Ja det finns ett uttryck, Songcatcher, att fånga sången, att all musik redan finns, det gäller bara att fånga in den, och jag vill likna det vid maskrosfrön som flyger runt som man fångar in. Men det går inte bara att vänta på inspiration. Vill jag skriva musik behöver jag avskildhet.

Hittade sin musikfamilj

Även om Ingegerd är självlärd så blev det med tiden en del utbildningar. När hon var 32 år gick hon ett år allmän musiklinje på Oskarshamns folkhögskola. Det har också blivit en del kortkurser. 2017 bestämde hon sig för att ta tjänstledigt för att gå den Nordiska vislinjen på Nordiska folkhögskolan i Kungälv.

- Jag behövde komma bort lite från Mönsterås och där hittade jag min musikfamilj, säger Ingegerd och ser genuint lycklig ut. - Min sångteknik blev bättre och jag har aldrig varit bättre på gitarr än nu.

Två skivor

Två skivor under eget namn har det blivit hittills. Båda skivorna har ett berättardjup som pendlar mellan mörker och hopp. Den första skivan, Tindra dina ögon som kom 2012, hade en speciell tillkomsthistoria. Ingegerd hade fått tid för en operation och var rädd för hur det skulle gå. För att kunna se framåt efter operationen bestämde hon sig för att äntligen göra den där skivan hon länge funderat på och bokade en tid i studion.

Tindra dina ögon hade ett radioanpassat sound och spelades in på Pama records i Torsås. Andra skivan, Nya blad från 2015, tillkom på ett annat sätt. Den spelades nämligen in i en lada i Luvehult i skogen mellan Bäckebo och Kalmar.

- Det är otroligt kreativt att jobba i studio. Jag ville att andra albumet skulle få spreta mer mellan olika genrer. Det blev ett lite torrare ljud i produktionen som jag tycker mycket om.

Ingegerd berättar att hon har finansierat båda skivorna själv.

- Andra köper båtar eller åker på utlandssemestrar. Jag köpte tid i studio.

50 år på scenen
Ingegerd har under åren varit en flitig scenartist och turnerat både ensam och med Bästa bandet som består av Tomas Karlsson (gitarr), Magnus Petersson (klaviatur), Tomas Johansson (bas) och Mattias Sjögren (trummor).

- Mitt första uppträdande var när jag var tre år och sjöng för S-kvinnorna i Forsa. Jag sjöng Till min syster och något av Thore Skogman. När jag var 16 år turnerade jag och sjöng på campingplatser på Öland, medan mina kompisar tågluffade i Europa. Min första konsert som jag fick betalt för var på ett Konsummöte när jag var 17 år.

När hon står på scenen har hon förberett sig noga och tänkt igenom hela berättandet. Det publiken ser är bara toppen på ett isberg.

- Jag har aldrig skräck på scenen, utan är väl förberedd för att vara lugn.

Ingegerd återkommer gång på gång till mötet med publiken. När lyssnaren tolkar in sitt eget liv i texterna kan det bli starka reaktioner. En gång fick hon ett långt brev där en person beskrev hur han i låt efter låt kände igen sig i sitt eget liv.

- Det var en otroligt stark upplevelse, och det har också hänt att människor kommit fram efter konserterna och velat prata om enskilda låtar. Då vet man att man har nått fram.

Stolt artist i slimmat musikklimat

På frågan om det kommer att bli någon tredje skiva tvekar hon lite. Dagens musikklimat inbjuder inte till att ge ut fysiska skivor och Mönsterås är mest förknippad med genren blues så det är inte alltid så lätt att bli profet i sin egen hemstad.

- Min första skiva sålde slut snabbt. När jag gav ut den andra hade folk slutat köpa cd-skivor och jag har en hel garderob hemma med skivor. Men jag vill ge ut fysiska skivor och går gärna in i studion igen.

Dagens strömlinjeformade musikutbud i radion är inte heller till någon hjälp, vilket hon har synpunkter på.

- Inte ens lokalradion har utrymme för lokalt producerad musik. De tänker att den inte är professionell. Det är synd för radiostationerna borde odla den lokala musikkulturen. Det är ledsamt. Det har blivit en fabrik av det. Men bara mainstreammusik blir inte spännande i långa loppet.

Vad är då det bästa med musiken?

- Musiken är mitt helande i glädje och sorg. Jag kan alltid laga mig med min musik, men det bästa med musiken är att få berätta en historia och nå fram till lyssnaren.

När jag så frågar vad som är det sämsta blir Ingegerd bestämd i tonen.

- Det sämsta är att vi har skämt bort samhället med gratis musik. Våra gager är inte bra, men kvalitet måste få kosta. Är man frilansande musiker så går två procent av tiden till spelande. Resten går till repetitioner, resande och andra förberedelser. Många har inte förståelse för det.

Ingegerd berättar bisarra historier om hur arrangörer ibland har ringt och förväntat sig att hon och bandet ska uppträda gratis bara för att de får vara förband till någon större artist.

- Det tackade jag förstås nej till, säger Ingegerd stolt.

Våga fråga

Ingegerd är en av de artister som ska uppträda i Blomstermåla Folkets hus den 14 september på temat "Våga fråga", en stödkonsert för Suicide Zero som arbetar för att förebygga självmord. I Sverige tar i genomsnitt fyra människor sitt liv varje dag, därtill en tonåring varje vecka. När jag frågar Ingegerd vad hon har för tankar om det så blir hon allvarlig och väljer orden noga.

- Jag tror på kommunikation mellan människor. Jag tror att psykisk ohälsa har ökat på grund av att vi är ett ensamt folk. Skärmtid och sociala medier har avskärmat oss från varandra. Man måste kunna nå varandra fysiskt också. Vi måste försöka lära oss uthärda våra kriser och liv. Då behövs ett sammanhang.

- Den psykiska ohälsan verkar öka särskilt mycket bland unga.

- Det blir motsägelsefullt för den unga generationen. Å ena sidan säger vi att alla har samma värde och alla ska få vara sig själv, å andra sidan är pressen stor att vara på ett visst sätt, efter norm och mall som nån annan bestämt. Jag tror det är viktigt att människan får vara lika och olika samtidigt och att det är viktigt att ingå i ett sammanhang. Man kan inte bara umgås på sociala medier, vi behöver rum att mötas i också.

Chansen att möta Ingegerd Wessel har ni lördagen den 14 september kl 18.30 i Blomstermåla folkets hus då hon och flera andra artister såsom Marlene Oak, Janice och Viktor Olsson uppträder till förmån för Suicide Zero.