Jag växte upp i en familj utan boklig bildning. Mina föräldrar var duktiga i skolan, men deras föräldrar hade inte råd att låta dem läsa vidare. När min mor slutade den tidens grundskola så kom läraren hem till hennes föräldrar och försökte övertyga dem om att hon borde få studera, men det gick inte.
Min pappa började arbeta på en torvmosse i Grimhult när han var 14. Min mor började som sömmerska i Mönsterås när hon var 15. De första veckorna gick hon varje morgon en och en halv mil från Mjölerum till Mönsterås, och sedan samma sträcka på kvällen.
Så när jag var barn fanns alltid en tillåtande attityd till läsning och kunskaper. De hoppades väl att jag skulle få bättre möjligheter att studera om jag nu ville det.
Därför tog jag studierna på ganska stort allvar när jag kommit upp på högstadiet. Inför proven läste jag alltid på lite extra utöver kurslitteraturen. Det skulle jag inte ha gjort. Jag minns särskilt ett prov där jag skrev en del utöver det som fanns med i skolans bok. Inte för att briljera, utan för att det var intressant och roligt att kunna mer. Lärarens reaktion var att jag skulle hålla mig till läroboken och begränsa mig. Resultatet blev poängavdrag.
Nu vet jag inte hur vanlig den här typen av kunskapsförakt var och är i svensk skola, men jag hoppas det här var ett undantag. För om elever möter den här sortens attityder så hämmas viljan till egen kunskapsinhämtning. Självklart ska man kunna begränsa sig, men betydligt viktigare är att uppmuntra och befrämja de egna initiativen. Det ska inte straffa sig att kunna mycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar