Hur mår föreningslivet?

Hur mår det ideella föreningslivet? Jag vet faktiskt inte, så kan bara utgå från det jag hört de senaste åren. Ganska många har vittnat om att det är svårt att fylla alla platser i en styrelse och att det också kan vara svårt att samla tillräckligt många frivilliga som ska göra de sysslor som är nödvändiga. Medlemstapp på grund av hög medelålder verkar också höra till det vanliga.

På idrottens område ställer inte Mönsterås GIF upp med ett herrlag i seriespel i år. Det måste rimligtvis vara första gången sedan man började med fotboll vid 1920-talets slut. Jag tror man hade lag även under krigsåren. Ändå verkar man ha en väl fungerande barn- och ungdomsverksamhet. Något handbollslag i seriespel verkar vi inte heller ha längre. 

Just när det gäller fotbollen så föreslog jag för flera år sedan att Mönsterås, Blomstermåla och Nabben borde bilda ett Stranda United. Ingen ville lyssna på det örat eftersom vi då skulle gå misste om alla härliga derbyn. Jag kan förstå den invändningen, men nu står vi där, utan lag, medan Blomstermåla och Nabben gick ihop.

Hembygdsföreningen i Mönsterås är tämligen unik med över 1100 medlemmar, årsbok, många hus och sevärdheter, stadsvandringar och föredrag. Men de senaste två åren har det skett ett trendbrott då medlemsantalet minskat, låt vara marginellt. Medelåldern är dock hög och det dör helt enkelt fler varje år än vad det fyller på underifrån. Och någon ordförande har vi inte haft på några år. Ingen vill. Jag vågar inte ens tänka på den dagen då vi behöver en ny kassör. Det är ju den tyngsta posten. Därtill har föreningen 15-20 hus som ska skötas. Det kräver antingen medlemmar som vill arbeta eller pengar för att anlita hantverkare. Jag är 52 år och betraktas som en ungdom i sammanhanget. Varför är det så få yngre som vill vara med?

Dels handlar det väl om tidens strömningar. Intressena skiftar. Fotboll, om man tar den seriöst, innebär att man får stå ut med vädrets makter. Då är det bekvämare att ägna sig åt tidens försoffande moderniteter som datorspel.

Och lokalhistoria? Jo jag mötte många skolklasser när jag jobbade på hembygdsföreningen. De var intresserade, rent av entusiastiska. Men när man sedan bildar familj tar annat över. Och i Sverige väger historia tämligen lätt.

Och då har jag inte nämnt frikyrkorna. För några år sedan försvann Frälsningsarmén från Mönsterås. Sedan Jehovas Vittnen. Nyligen slogs Pingsförsamlingen och Kuggåskyrkan ihop (vilket i och för sig var ett klokt beslut).

Ska man få in nya krafter i en förening så måste man vara beredd på förändringar och vara öppen för nya idéer. Om det finns inmutade revir där inga släpps in så kommer den entusiasm man kanske hade i början snabbt att svalna eller kvävas. Allt för många har med liv och lust gått in i föreningslivet bara för att mötas av stängda dörrar.

Sedan behöver inte allt förnyas. Ibland kan det finnas en poäng med att behålla gamla former. Föreläsningar, guidningar och utställningar kan kännas gammeldags, men ibland måste man våga gå emot strömmen i bildningens tjänst. Fast nog vore det roligt om hembygdsföreningen exempelvis kunde samarbeta med en teater och göra historiska skådespel. För kyrkor är det lite speciellt förstås. De ska givetvis inte ändra i läran för att vara till lags, utan hålla sig till skriften och väl beprövade tolkningar.

Själv håller jag en ganska låg profil i föreningslivet. Är stödmedlem i några föreningar och lite aktiv i Stranda hembygdsförening där jag håller på att städa i arkivet, även om det tar tid. Det är lätt att helt släppa taget, så något kan man kanske bidra med.