Jag hade inte velat vara ungkarl i dagens samhälle...

När jag var ung hade jag i princip aldrig framgång hos det motsatta könet. Orsakerna var väl i princip samma som idag. Man skulle vara på ett speciellt sätt för att nå fram. Vi tystlåtna tänkare som tryckte i hörnen hade förstås inte en chans. Ingen gav oss den heller även om vi gjorde våra tafatta försök. Brev var min specialitet och vem f-n brydde sig om töntiga brev. Ryktet att vissa tjejer faller för killar med intellekt eller bokliga intressen är i själva verket en av världshistoriens största myter.

Det fanns egentligen bara två kategorier av killar som lyckades: 1. Skötsamma med fördelaktigt utseende som kunde erbjuda "ordnade" och expensiva omständigheter. En del hade redan på högstadiet eller gymnasiet siktet inriktat på ett liv i villa med två barn och Volvo combi. 2. Farliga lite äldre killar, ofta motorburna. Av någon förunderlig anledning var det många som lockades av dessa snusdreglande, hånflinande suputer som sällan tänkte en högre tanke bortom den vrålande motorn och brännvinsflaskan. Är jag nedlåtande? Inte alls. Jag har allt för många erfarenheter av dessa individer. Sägas bör också att jag aldrig sett ner på kvinnor, men de som valde denna sortens killar låg snubblande nära. Jag förstod det inte då och lika lite idag.

När detta är sagt så vill jag säga att det verkar vara ännu värre idag. Dejtinghysterin är fruktansvärd. Och på Twitter läser jag dagligen hur framför allt tjejer hänger ut i deras ögon misslyckade killar som de har dejtat. Maken till motbjudande och omoget beteende får man leta efter. Och så detta evinnerliga sökande. Varför är det så viktigt att hitta någon? Det är så många som tydligen inte klarar av att leva ensamma.

Hade jag varit ungkarl idag hade jag förmodligen inte ens försökt. Jag skulle aldrig förnedra mig själv och ge mig ut på den marknaden. Hade inte varit intresserad av att imponera på någon och låter mig inte imponeras av yttre spackel. Självständighet och integritet är sällsynta egenskaper i vår tid.