Klassförakt

Någon skrev och tyckte inte jag skulle älta gamla minnen som i förra inlägget. Men det är just det jag ska göra. En historiker ska självklart gräva i det förflutna. Sigmund Freud hade definitivt hållit med mig. Nu var i och för sig inte poängen att älta, utan att lyfta fram att det är precis likadant idag, fast värre. Ytligheten när det ska dejtas och väljas partner är på en i det närmaste morbid nivå. Och nu går jag vidare med nästa tema – klassföraktet.

Ska man skriva om klassförakt så måste man börja med att tydligt deklarera att jag inte gör det från något diffust vänsterperspektiv. Jag är politiskt oberoende. Men klassförakt är ett historiskt faktum som aldrig har försvunnit och det ingår i klassföraktets DNA att döma ut sådana som mig som vänstermänniskor, oavsett vad man säger.

Mina morföräldrar fick som statare känna på klassföraktet väldigt konkret. Storbönder som med myndig stämma behandlade sina undersåtar inte mycket bättre än svarta slavar i amerikanska södern. Givetvis fanns det undantag, men morfars berättelser om statarlivet visade vilken skillnad det var på folk och folk långt in på 1900-talet i Sverige. Adelsmännen var i regel trevligare än storbönderna. Kanske var det en socialt nedärvd skillnad i mentalitet, kanske berodde det på att bönderna visste att statarnas förfäder själva hade varit bönder, kanske var adelsmännen mer trygga i sina sociala roller.

Klassföraktet mot statarna var inte särskilt subtilt. Det var mer något som satt i ryggmärgen och makten kunde demonstreras tydligt om så behövdes.

Min far mötte det också emellanåt. Inte minst på Stece där särskilt förmännen kunde vara besvärliga, eller som min far uttryckte det "obildade översittare". Min pappa var en kunnig och bildad arbetare. Maktutövning utan argument bet inte ett dugg på honom. 

Med tiden blir klassföraktet mer utstuderat, och det måste det bli när lagarna blev mer jämlika och samhället under några årtionden var ganska progressivt och utjämnande. I skolans värld kunde man möta det ibland. Vissa elever från ”finare” familjer särbehandlades medan vi arbetarungar straffades för minsta lilla förseelse. Inte heller där var det alla lärare som ägnade sig åt detta, men en och annan. Om vi från arbetarklassen lyckades bra i skolan så betraktades det som sensationellt och underligt. Om vi sa ifrån gick telefonen varm hem till föräldrarna. De visste väl inte vilket virke det var i min mor.

Som vuxen har jag också mött klassföraktet till och från. Ofta är det svårt att tydligt leda i bevis, för det har blivit mer utstuderat. Man märker det i attityder och i hur människor tar sig rätten att vara arroganta och nedlåtande. Ibland utsätts man för ett beteende som de aldrig skulle ha vågat utsätta andra för.

Det kan handla om att man som sprungen ur arbetarklassen inte riktigt kan de sociala koderna i alla sammanhang och det ser en del direkt och vänder emot en. (Vem bryr sig om sociala koder?!). Det kan handla om klassiska jantelagsuttryck. Man ska gudbevars inte komma där och tro att man är något, än mindre ha åsikter. Man ska bara hålla käften och jobba. Vågar man säga ifrån eller tycka till betraktas man genast som en besvärlig bråkstake, fast man inte alls är det. Det är bara det att de som tillhör de ”finare” kretsarna inte är vana vid att bli ifrågasatta eller motsagda. De känner att de hamnar i underläge om man är påläst och kan uttrycka sig.

Det finns också ett annat fenomen som kan drabba oss som kommer från ett arbetarhem, men som har studerat. Då kan man utsättas för visst förakt från arbetarkretsar. Det är lätt hänt att man betraktas som någon slags märkvärdig uppkomling, trots att de själva tjänar 15 000 kr mer än mig i månaden. Förr fanns ett bildningsideal även inom arbetarrörelsen, men av detta finns inte mycket kvar.

Det fanns dom som trodde att jag var på hembygdsgården för att jag hade sociala problem och inte kunde vara på en "vanlig" arbetsplats. Det är så långt ifrån sanningen man kan komma. Jag har enbart mycket goda vitsord från mina tidigare arbetsplatser och hade aldrig hamnat i konflikt med mina arbetsgivare. Och när jag jobbade på biblioteket hade jag dagligen kontakt med skolelever och vuxna låntagare. Jag blev känd för mitt trevliga bemötande och fina service. Samma gäller för mina år på hembygdsgården i mitt bemötande gentemot skolklasser, äldre och besökare. Anledningen till att jag hamnade på hembygdsgården var att jag hade varit arbetslös en tid. Hembygdsföreningen behövde någon och jag tackade ja. Att jag sedan stannade så länge berodde dels på att hembygdsföreningen ville ha mig kvar, dels på att det passade oss som familj att jag hade ett arbete i Mönsterås med tanke på vår dotters asperger där jag behövde kunna komma på plats snabbt. Svårare än så var det inte att förklara det. Men en del kan inte ta in de enkla självklara sanningarna. De kommer aldrig att tåla att den där arbetarungen kan något, är påläst och vågar framföra åsikter. Klassföraktet lever i högsta välmåga.