Folkbildning

Folkbildning har ibland fått en nästan negativ klang i våra dagar. Det är som om det är något som kommer uppifrån som ska pådyvlas folket. Så såg man det definitivt inte förr. Folkbildning har alltid varit fri från statlig styrning och friheten har varit ett kärnvärde. 

Bildning och lärande betraktades också som något som var viktigt i alla sociala grupper. Jag har mött människor som tror att bildning är något slags borgerligt finprojekt. Nja, knappast. Bildning var minst lika viktigt inom arbetarrörelsen. Man hade insikt i att bildning och kunskaper var viktiga instrument för såväl eget välbefinnande som den demokratiska processen. Folkbildning har skett inom olika studieförbund, folkhögskolor, föreningar med kurser och föreläsningar.

Folkbildningsidealet är i stort sett det jag fick lära mig när jag pluggade. Lars-Olof Larsson var i det avseendet en förebild. Man skulle inte sitta och trycka på sina forskningsresultat, utan försöka nå ut till den historieintresserade allmänheten. 

I många andra länder är det eftersträvansvärt att även politiker är bildade. I Sverige verkar det vara viktigare att en politiker kommer "från golvet". Nu kan man mycket väl vara bildad utan att ha gått långa utbildningar. Många är självlärda. Men inte har dagens toppolitiker i Sverige särskilt mycket respekt för klassisk bildning. Jag vet inte hur mycket man skurit i historieämnet i modern tid och bara helt nyligen ville man rensa bort Antiken och annan äldre historia från skolornas kursplaner. Det här är mycket allvarligare än man kanske kan tro. I en tid med snabba förändringar och en osäker framtid är det viktigt att vara förankrad och känna till sin kulturs bakgrund. För att bli visare, dra lärdomar och känna sig trygg i sin identitet. Ett gott vaccin mot populism.