Det är på väg att bildas en ny hembygdsförening i Mönsterås, som jag skrivit om tidigare. Det är mer att coronahelvetet ska blåsa över först. En ny bok hoppas jag kunna trycka till hösten. Därtill har folk börjat boka föreläsningar igen, men jag tvivlar faktiskt på att de som är bokade till hösten går att genomföra. En del skriver och vill ha hjälp med olika historiska spörsmål. Självklart bistår jag om jag kan, men mina möjligheter att hjälpa har förstås minskat dramatiskt sedan hembygdsföreningen tog ifrån mig nyckeln till arkivet. Det lustiga är att styrelsen faktiskt ändå hänvisar folk till mig när de hör av sig till dom. Varför kan de inte själva hjälpa människor som har frågor? Tar man ifrån mig nyckeln, är det ganska fräckt att hänvisa människor till mig sedan.
Med åren har jag förlorat förmågan att vara rädd. Jag vet inte om det är bra, men jag tror det. Förr funderade man alltid på vad människor skulle tycka och säga. Men nu har jag landat och när man var yngre var det så mycket man kunde förlora på att stå upp för sig själv. Vad kan man förlora nu? Absolut noll och ingenting. Jag har inget kvar att bevisa för någon. Det jag kan det kan jag och det jag inte kan får någon annan göra om jag inte kan lära mig. Eller så får det vara. Svårare än så behöver det inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar